STATISTIK FRÅN
JORDBRUKSVERKET

Statistikrapport 2013:2

 

Bioenergi från jordbruket

 

pm-pil.gifFörsta sidan - Sammanfattning pm-pil.gifStatistiken med kommentarer
pm-pil.gifTabeller pm-pil.gifFakta om statistiken
pm-pil.gifKontaktpersoner, mer information pm-pil.gifIn English

Statistiken med kommentarer

Översikt
Åkerbränsle i kommunerna
Åkerbränsle i värmeverken
Åkerbränsle i lantbruken
Åkerbränslets övergripande situation

Översikt

Sedan drygt 40 år tillbaka har biobränslets andel av den svenska energiförsörjningen stadigt ökat, för att 2010 stå för 32 % av den totala energianvändningen. Jordbrukets tillskott av bränsle till den svenska energiförsörjningen är förhållandevis litet. Av den totala energianvändningen på drygt 400 TWh år 2006, uppskattades i en offentlig utredning att jordbruksprodukter stod för ca 1,5 TWh. I kontrast till den relativt blygsamma användningen, har den praktiska potentialen för produktion av biobränsle från jordbruket i en rad olika utredningar beräknats till mellan 20 och 30 TWh, beroende på olika tekniska, ekonomiska och praktiska aspekter.

Förverkligandet av åkerbränslets potential är inte bara avhängigt rena ekonomiska och produktionsmässiga faktorer, utan beror också på olika aktörers kunskap om, attityder till och aktiva arbete med att etablera och upprätthålla åkerbränsle som en del i energisystemet. I den här rapporten presenteras resultat från en undersökning som har studerat arbetet med, kunskapen om och inställningen till åkerbränsle, men också den uppfattade potentialen för ökad användning. För att få en övergripande bild av hela energikedjan, har undersökningen riktat sig till kommuner, värmeverk och lantbrukare, på grund av deras avgörande roller som beslutsfattare, konsumenter och producenter.

Under 2011 skickades därför enkäter ut till alla svenska kommuner och till ett urval värmeverk och lantbrukare över hela landet. I enkäterna ställdes frågor kring produktion, användning och inställning till åkerbränslen, men också kring vad som hindrade och vad som kunde främja produktion och användning.

Resultaten från dessa enkäter har du nu framför dig. Uppgifterna som presenteras gäller år 2010. Data har analyserats delvis ur geografisk synvinkel, men i förekommande fall också med hänsyn till lantbrukares åldersstruktur och kommunernas åkerareal (också här har data från 2010 använts). Termen ”åkerbränsle” har använts i en allmän mening, och syftar till alla bränslen med ursprung från jordbruksmark, inklusive gödsel, Salix och diverse restprodukter som halm och sly. Termen ”värmeverk” används här som samlingsnamn för värme- och kraftvärmeverk. Svarsfrekvensen för de olika undersökningarna var generellt låg – mellan 55 och 67 % – vilket i vissa fall begränsat vilka analyser som utförts. Delar av undersökningarna lider också av andra metodmässiga problem, varför alla resultat ska betraktas med försiktighet.

Åkerbränsle i kommunerna

Den allmänna användningen av åkerbränsle i kommunerna varierade kraftigt. Av 195 svarande kommuner, uppgav 38 % att bränsle från jordbruket användes för energiproduktion inom kommunen (figur A, tabell 1). Användningen uppvisade en tydlig korrelation med tillgänglig åkerareal. Medan bara 6 % av kommunerna med åkerareal om mindre än 2 000 ha angav att åkerbränsle användes, uppgav 80 % av kommunerna med minst 13 000 ha åkermark att åkerbränsle användes inom kommunen.

 

Figur A. Allmän användning av åkerbränsle i svenska kommuner. Cirkeldiagrammet till vänster visar andelen kommuner i vilka åkerbränsle används. Diagrammet till höger visar motsvarande andelar för kommuner fördelade efter areal åkermark i kommunen. För exakt frågeställning och svarsalternativ, se enkätbilaga.

 

Knappt en fjärdedel av kommunerna angav att åkerbränslet spelade en roll inom deras egna verksamhet. Av dessa kommuner använde 43 % åkerbränsle i kommunala värmeverk, 49 % i diverse småskaliga lösningar, medan 36 % av kommunerna som använde åkerbränsle utnyttjade det som råvara till biogasproduktion (tabell 2).

Potentialen för ökad energiproduktion från åkerbränslen uppfattades generellt som stor (figur B1, tabell 3). Medan 82 % av kommunerna angav att man såg en möjlighet till en ökning, såg 8 % inte någon sådan potential, främst beroende på dåliga lokala förutsättningar för jordbruk i just de kommunerna. En fjärdedel av kommunerna såg inte några större hinder mot en ökad energiproduktion från åkerbränslen, medan 32 respektive 21 % av kommunerna såg avsaknad av marknad eller dåliga jordbruksförhållanden som stora problem (figur B2, tabell 4).

 

Figur B. Potential och hinder för ökad energiproduktion från åkerbränslen i svenska kommuner. Figur B1 visar andel svarande kommuner som anser att det finns potential för ökad energiproduktion från jordbruksprodukter. Figur B2 visar vilka hinder de svarande kommunerna ser för ökad användning av åkerbränsle. Flera svarsalternativ var möjliga i figur B2. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

 

Även om kommunernas aktivitet relaterad till åkerbränslens produktion och användande var jämförbar i storlek med den allmänna användningen av åkerbränsle i kommunerna (figur C, tabell 5), var ett användande inte en förutsättning för aktivitet inom området. Av de kommuner som angett att de var aktiva för att främja produktion och användande av åkerbränsle, utgjordes 39 % av sådana som inte uppgivit någon allmän användning av åkerbränsle. Intressant nog uppgav 70 % av de ”aktiva” kommunerna specifikt att de var engagerade i diverse biogasprojekt på ett lokalt eller regionalt plan. Av de kommuner som inte var engagerade i aktiviteter för att främja åkerbränslen angavs dåliga förutsättningar för jordbruk, avsaknad av en lokal marknad, lagstiftning och resurs- eller kunskapsbrist som huvudsakliga orsaker (figur C, tabell 5).

 

Figur C. Svenska kommuners engagemang i projekt för stöd av produktion och användning av åkerbränsle, samt inriktning och hinder för engagemang. Cirkeldiagrammet visar andelen av svarande kommuner som anger att de är engagerade i stödprojekt. Gröna staplar till höger visar andelen kommuner som är aktiva i respektive programkategori. Röda staplar anger andelen ”icke aktiva” kommuner som uppgett respektive hinder för aktivitet. Flera svarsalternativ var möjliga för frågeställningarna. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

Majoriteten av de tillfrågade kommunerna uppgav att de tagit upp frågor som berör energi från jordbrukssektorn i den lokala planerings- och beslutsprocessen, men i likhet med användningen av åkerbränsle var svaren starkt kopplade till arealen åkermark i de berörda kommunerna (figur D, tabell 6). Följaktligen inkluderade bara 31 % av kommuner med mindre än 2 000 ha åkermark frågor som berör åkerbränslen i planeringen, i skarp kontrast till 80 % av de kommuner som hyser över 13 000 ha åkermark. Det i särklass vanligaste sammanhanget där åkerbränsle diskuterades var energiprogram och klimatstrategi, där 55 % av kommunerna tog upp energi från jordbrukssektorn (figur D, tabell 6).

 

Figur D. Åkerbränsle i svenska kommuners planeringsarbete. Cirkeldiagrammen visar andelen svarande kommuner som tar upp frågan om åkerenergi i sitt planeringsarbete fördelat på areal åkermark i respektive kommun (små diagram), samt för alla svarande kommuner (stort diagram). Stapeldiagrammet visar hur stor andel av kommunerna som tar upp åkerbränsle i respektive sammanhang. Flera svarsalternativ var möjliga. Områden som angivits av mindre än sex procent av kommunerna har förts samman under ”Annat”. För exakt frågeställning och svarsalternativ, se enkätbilaga.

En stor majoritet av kommunerna – 80 procent – ansåg att någon av aktörerna i den kommunala förvaltningen var i behov av mer information för att kunna ta vara på åkergrödornas potential för energiproduktion (tabell 7). Av de 8 procent, eller 15 kommuner, som uppgett att de inte behövde mer information, uppgav 13 att åkerbränsle inte hade någon allmän användning i kommunen och 12 att förutsättningarna för jordbruk var dåliga eller att det saknades en marknad för åkerbränsle. Intresset för mer information kan med andra ord sägas vara lågt i kommuner med liten potential för användning av åkerbränslen, och tvärtom mycket högt i de kommuner som ser en reell potential för användning av lokala åkerbränslen.

För att uppnå maximal nytta med de jordbruksprodukter som används för energiproduktion krävs återföring av restprodukter som rötrester eller aska till jordbruken. På frågan hur kommunerna hanterade rötresterna från sin biogasproduktion, angav 42 % av de biogasproducerande kommunerna att rötresterna redan återfördes i någon mån till jordbruket, medan 10 % angav att en strategi fanns framtagen för återföring av växtrester i framtiden. Medan ytterligare 8 % av de biogasproducerande kommunerna på något sätt utnyttjade rötresterna i sin egen verksamhet, till exempel för jordförbättring, kompostering eller bränsle, angav 29 % att resterna från biogasproduktionen gick till deponi (figur E1, tabell 8).

De huvudsakliga behoven för en förbättring av kommunernas arbete med återföring av växtrester sågs i ökad kunskap, politiska prioriteringar, bättre möjligheter till statliga stöd samt ett större visat intresse från jordbruket (figur E2, tabell 9).

 

Figur E. Hantering av och förbättringsvägar för ökad återföring av växtnäring. Diagram E1 visar hanteringen av rester från kommunernas biogasproduktion. Diagram E2 visar åtgärder kommunerna anser behövs för att förbättra återföringen av växtnäring till jordbruket. Flera svarsalternativ var möjliga för båda frågeställningarna. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

Åkerbränsle i värmeverken

Av de totalt 83 värmeverk som svarade på enkäten, angav 10 att de utnyttjat grödor från jordbruket som bränsle. De 10 värmeverk som uppgett att de använder åkerbränslen var geografiskt placerade i kommuner med relativt hög andel åkermark – åkerarealen var i genomsnitt 25 623 ha, att jämföra med 9 081 ha för alla kommuner, medan medianen låg på 18 129 ha, kontra 5 752 ha för rikets alla kommuner.

Då de tio värmeverk som angav användning av åkerbränsle inte utgjorde ett tillräckligt underlag för att dra säkra slutsatser kring åkerbränslets utnyttjande, fokuserar vi här istället på orsaker till att åkerbränsle inte användes och vad som krävs för att introducera åkerbränslen i värmeverkens produktion.

 

Figur F. Värmeverks skäl till att inte använda åkerbränsle, samt behov för att initiera användning. Vänstra diagrammet (F1) visar värmeverkens angivna orsaker till att inte använda åkerbränsle i energiproduktionen, uttryckt som andel svarande värmeverk. Högra diagrammet (F2) visar vad som krävs för att värmeverk som inte använde åkerbränslen ska börja använda dessa i sin energiproduktion, uttryckt i andel av svarande värmeverk som inte använder åkerbränsle. Flera svarsalternativ var möjliga för båda frågeställningarna. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

 

Av de 73 värmeverk som inte använde åkerbränsle i energiproduktionen uppgav 41 % att orsaken låg i att anläggningen inte vara anpassad. Andra tekniska problem – inmatningsproblem, drifts- och underhållskostnader och lagringsproblem – sågs som orsaker av vardera cirka 10 % av värmeverken. Vid sidan av tekniska problem uppgav 24 % högt pris som huvudsakligt skäl att inte använda åkerbränsle, medan 27 respektive 25 % hävdade leveransosäkerhet och kunskapsbrist som främsta orsaker (figur F1, tabell 10).

I enlighet med de huvudsakliga skälen till att åkerbränsle inte användes, sågs investeringsstöd, prisgarantier och säkrare leveranser som de mest avgörande faktorerna för att de tillfrågade värmeverken skulle börja använda åkerbränsle i sin energiproduktion (figur F2, tabell 11).

Åkerbränsle i lantbruken

Andelen lantbrukare som odlade någon form av energigröda var 10,8 % (figur G1, tabell 13). Av dessa odlade 35 respektive 21 % energigrödor på minst 50 respektive 90 % av sin tillgängliga areal. Ingen skillnad beroende på odlarnas ålder kunde urskiljas, medan brukare med en tillgänglig åkerareal om minst 50 hektar i dubbelt så hög grad odlade energigrödor än brukare med tillgång till mindre än 50 hektar. Åkerbränslets andel av den totala svenska åkerarealen uppgick 2010 till 7,2 %, men varierade på länsnivå mellan 0,1 % i Jämtlands län och 19,7 % i Stockholms län (tabell 13). De arealmässigt viktigaste grödorna var havre, vete och korn, som utgjorde 25, 22 respektive 15 % av den totala arealen odlade energigrödor (figur G2, tabell 12).

Andelen odlare av energigrödor som också ägnade sig åt försäljning av de odlade grödorna uppgick till 43 % (figur G1). Av den totala mängden energigrödor uppgavs 75 % säljas vidare, medan 22 % användes för att täcka egna energibehov. Andelen odlare som uppgav att de förädlade energigrödorna före användning eller försäljning uppgick till 9 %.

 

Figur G. Åkerbränsleproduktion och försäljning. Figur G1 visar andelen lantbrukare som säljer åkerbränsle. Figur G2 visar andelen odlad areal av respektive energigröda. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

 

Bland de lantbrukare som inte odlade energigrödor, angav 42 % att den viktigaste orsaken var en brist på anpassade maskiner (figur H1, tabell 14). Mest framträdande var denna brist i de fyra nordligaste länen, där mellan 53 och 60 % uppgav just maskinbrist som en huvudorsak. Övriga viktiga orsaker var osäker avsättning, relativt låg lönsamhet och en upplevd kunskapsbrist som alla uppgavs av över 20 % av de svarande. Kunskapsbrist sågs generellt som ett viktigare hinder för yngre brukare än för äldre. Medan 27 % av brukarna under 40 år angav kunskapsbrist som ett viktigt hinder, var motsvarande siffra för brukare över 70 år bara 16 %.

De viktigaste enskilda skälen till odling av energigrödor uppgavs vara en förhållandevis liten arbetsinsats, följt av lönsamhetsskäl och en tilltro till en växande efterfrågan (figur H2, tabell 15). På frågan om vad som skulle krävas för att redan befintliga odlare skulle öka sin produktion angavs i huvudsak ekonomiska faktorer, som ökat stöd och prisgarantier, men också etablerandet av en lokal marknad (figur H3, tabell 16).

Halm och gödsel var de restprodukter som flest lantbrukare – 46 respektive 58 % – hade tillgång till. Sly och röjningsmaterial utgjorde en relativt viktig restprodukt för användning i egen regi, såväl som för försäljning som energiråvara (tabell 17). Även gödsel var av relativt stor vikt för egen användning, där 52 % av de brukare som hade tillgång till det också använde det i sin egen produktion. För att öka användningen av restprodukter, angav 59 % av lantbrukarna lönsamhet eller kostnadsbesparingar som viktiga faktorer, medan 46 % ansåg sig behöva mer kunskap och 37 respektive 31 % uppgav investeringsstöd eller miljöstöd som viktiga incitament (tabell 18).

 

 

Figur H. Skäl till odling eller avsaknad av odling, samt behov för produktionsökning av åkergrödor. Diagram H1 (röda staplar) visar orsaker till att inte odla energigrödor, angivet som andel av svarande brukare som inte odlar åkerbränsle. Diagram H2 (gröna staplar) visar orsaker till odling av energigrödor, angivet som andel svarande åkerbränsleodlande brukare. Diagram H3 visar upplevda behov för att öka redan befintlig odling av energigrödor, angivet som andel svarande åkerbränsleodlande brukare. Flera svarsalternativ var möjliga för alla frågeställningar. För exakta frågeställningar och svarsalternativ, se enkätbilaga.

Åkerbränslets övergripande situation

Åkerbränsle spelade en relativt blygsam roll för alla deltagande aktörer under 2010. Knappt 11 % av lantbrukarna odlade energigrödor i någon form, medan 12 % av de tillfrågade värmeverken angav att de använt åkerbränsle i sin energiproduktion. Bland kommunerna uppgav 38 % att jordbruksprodukter använts i någon form av energiproduktion inom den egna kommunen.

Användningen av åkerbränsle uppvisade ett samband med tillgång i den mån att åkerbränslen i högre grad användes för energiproduktion i kommuner med stor åkerareal, och att de värmeverk som uppgett användning av åkerbränsle också var geografiskt placerade i kommuner med relativt stor åkerareal. Just tillgången – i form av en fungerande marknad – uppfattas också av alla aktörer som en viktig faktor som påverkar åkerbränslets användning. Medan drygt en fjärdedel av lantbrukarna som inte odlade energigrödor angav osäker avsättning som en viktig orsak, angav en knapp tredjedel av de aktiva energigrödeodlarna att en lokal marknad skulle krävas för en ökning av åkerbränsleproduktionen.

På motsvarande sätt angav en stor andel av värmeverken – som enligt lantbrukarna också utgjorde den viktigaste kunden för åkerbränsle – att leveransosäkerhet var en huvudsaklig orsak till att de inte använde energigrödor. Även ur ett kommunalt perspektiv var avsaknaden av en lokal marknad en viktig orsak till brist på engagemang i åkerbränslets användning (figur C), och 32 % av kommunerna där åkerbränsle användes uppgav att avsaknaden av en marknad var ett huvudsakligt hinder för att öka användningen.

Ur såväl värmeverkens som lantbrukarnas synvinkel uppgavs tekniska faktorer som viktiga nuvarande hinder för att kunna öka produktionen och användningen av åkerbränslen. Medan 41 % av värmeverken som inte använde åkerbränsle uppgav av anläggningen behövde byggas om för att kunna hantera dessa bränslen, angav 42 % av lantbrukarna som inte odlade energigrödor att deras maskinpark inte var anpassad. Behovet av betydande investeringar för värmeverken speglas också av den höga andel av värmeverken som angav investeringsstöd som en viktig faktor för att kunna börja använda åkerbränslen i sin energiproduktion.

Vid sidan av tekniska faktorer och en brist på en gemensam marknad, framträdde också prisfaktorn som en viktig aspekt för såväl värmeverk som lantbrukare. Bland värmeverken angav 24 % ett för högt relativt pris som orsak till att de inte använde åkerbränslen, medan lantbrukarna i hög utsträckning uttryckte att olika prisgarantier eller stöd var en förutsättning för ökad produktion av energigrödor. Även lönsamhet och låga priser angavs bland lantbrukarna som viktiga orsaker till att inte odla energigrödor.

Alla de tre tillfrågade aktörerna angav generellt ökad kunskap och information som viktiga faktorer för att öka produktionen och användningen av åkerbränsle. Mest framträdande var behovet hos kommunerna, där fyra av fem kommuner såg ett behov av mer information.

Tidigare studier har konstaterat en relativt stor teknisk och ekonomisk potential för att öka mängden åkerbränsle i energiproduktionen. I den här undersökningen har vi försökt bedöma åkerbränslets aktuella roll, men också dess upplevda potential hos tre viktiga aktörer i åkerbränslets värdekedja. Ur denna synvinkel framträdde att en ökad användning av åkerbränslen kräver såväl inledande investeringar som samordning av aktörerna för att åstadkomma en gemensam marknad. Ett primärt problem kunde också ses i att lönsamheten vid användning av åkerbränsle generellt sågs som ett hinder ur såväl producenters som konsumenters synvinkel.