STATISTIK FRÅNJORDBRUKSVERKET

Statistikrapport 2005:5

 

Svenskt jordbruk under 10 år i EU

 

pm-pil.gifFörsta sidan - Sammanfattning pm-pil.gifStatistiken med kommentarer
pm-pil.gif
Tabeller pm-pil.gifKartor pm-pil.gifFakta om statistiken
pm-pil.gif
Kontaktpersoner, mer information pm-pil.gifIn English


Statistiken med kommentarer

Inledning
1 Strukturutveckling
2 Produktionsutveckling
3 Prisutveckling
4 Ekonomisk utveckling

Inledning

Sveriges anslutning till EU år 1995 medförde stora förändringar i de ekonomiska förutsättningarna för det svenska jordbruket. De villkor som då gällde inom EU - såsom en gemensam marknad för jordbruksprodukter med ett yttre gränsskydd mot tredje land, marknadsregleringar, kvoter, produktionsrätter samt arealstöd och arealbidrag - infördes också i Sverige. Genom EU-anslutningen ersattes det dåvarande svenska stödsystemet för jordbruket med EUs system.

Anslutningen till EU och den gemensamma jordbrukspolitiken innebar för det svenska jordbruket konkurrens på en gemensam europeisk marknad och därmed ändrade pris- och marknadsförhållanden genom att svenska jordbruks- och livsmedelsprodukter kom att konkurrera med produkter från övriga EU-länder. De ändrade förhållandena för det svenska jordbruket påverkade direkt de ekonomiska villkoren och har därmed påverkat jordbrukssektorns utveckling i olika avseenden. Emellertid är ändrade ekonomiska förhållanden för jordbrukssektorn vanligen inte direkt märkbara när det gäller eventuella förändringar av sektorns struktur, produktion mm. Detta beror på att det finns tröghetsfaktorer i omställningsprocessen.

Det har bedömts vara intressant att efter tio år i EU beskriva utvecklingen i olika avseenden inom det svenska jordbruket. Eventuella effekter av EU-inträdet bör efter denna period vara märkbara. I denna rapport beskrivs med statistik i första hand utvecklingen inom det svenska jordbruket under dessa tio år. Jämförelser görs också dels med utvecklingen i Sverige under perioden strax före EU-anslutningen dels med utvecklingen under den senaste tioårsperioden inom några andra EU-länder. Några analyser av orsakerna till utvecklingen görs inte i rapporten.

1 Strukturutveckling

1.1 Jordbruksföretag

Sedan 1940-talet har antalet jordbruksföretag i Sverige stadigt minskat. Minskningstakten var procentuellt sett kraftigare under 1960- och 1970-talen än vad den varit därefter. Under de fem år som föregick EU-inträdet, 1990-1994, minskade antalet jordbruksföretag med mer än 2 ha åkermark med 9%, medan minskningen var 11% resp. 18% under de två femårsperioderna därefter (se tabell 1.1.a). Den betydligt lägre minskningstakten under perioden 1995-1999 än 2000-2004 är till stor del en statistisk effekt eftersom det statistiska begreppet jordbruksföretag ändrades 1996. Före detta år skulle jordbruksföretag, för att ingå i statistiken, ha mer 2,0 ha åkermark varav minst 0,3 ha skulle brukas. I samband med att detta senare krav togs bort 1996 ökade antalet jordbruksföretag enligt statistiken med ca 3 000. Utan denna ändring av definition skulle antalet jordbruksföretag ha minskat med ungefär samma takt båda femårsperioderna. År 1994 fanns det 90 100 jordbruksföretag med en åkerareal över 2 ha i Sverige, tio år senare 65 800 st.

Minskningstakten har under senare år varierat mellan olika delar av landet. Den har varit betydligt högre i de fyra nordligaste länen än i övriga delar av landet. Från 1999 till 2004 minskade antalet företag i dessa län med över 30% jämfört med 18% som genomsnitt för riket (se tabell 1.1.a). Lägst har minskningstakten, både före och efter 1995, varit i länen kring Mälaren och Hjälmaren. Stödområdena 1, 2a, 2b och 3 har haft betydligt större minskningstakt än riksgenomsnittet medan området utanför stödområdena haft lägre (se tabell 1.1.b).

I gruppen av jordbruksföretag med upp till 50 ha åkermark har antalsminskningen varit kraftigare, både före och efter 1995, än riksgenomsnittet (se tabell 1.1.c). I storleksgruppen 50,1-100,0 ha har förändringen varit mindre än riksgenomsnittet medan antalet företag med mer än 100 ha åkermark har ökat under hela perioden (se diagram 1.1).

Diagram 1.1 Jordbruksföretag 1989 - 2004 efter arealstorlek

Utvecklingen av antalet jordbruksföretag är i stort densamma i flera andra EU-länder som i Sverige vilket framgår av följande diagram, där jämförelser med sju andra medlemsländer och EU-15 görs. Från 1995 till 2003 har antalet företag i de flesta av länderna minskat med ca 20 -30% samtidigt som förändringen av åkerarealen har varit betydligt mindre (se vidare diagram 1.6). Den i diagram 1.2 redovisade ökningen av antalet jordbruksföretag i Storbritannien är ingen avspegling av verkligheten utan en statistisk effekt som följer av en ändring i definitionen av företagspopulationen i Storbritannien.

Diagram 1.2 Förändring av antalet jordbruksföretag mellan 1995 och 2003 i några EU-länder

* Den redovisade ökning av antalet jordbruksföretag i Storbritannien är ingen avspegling av verkligheten utan en statistisk effekt som följer av en ändring av definitionen av företagspopulationen i Storbritannien.

 

 

1.2 Sysselsättning i jordbruket

I samband med att antalet jordbruksföretag blir mindre, så minskar också syselsättningsgraden inom jordbruket vilket är en del i rationaliseringsprocessen. År 2003 fanns det i Sverige totalt 168 000 sysselsatta personer i jordbruket, vilket är en minskning med nästan 15% sedan 1995. Uttryckt i antal årsverken minskade sysselsättningen med 19% under perioden (se tabell 1.2). Minskningen av både antalet sysselsatta personer och antalet årsverken var något snabbare under den första delen av perioden än under den senare.

Utvecklingen av sysselsättningen har varit likartad i flera andra EU-länder, vilket framgår av diagram 1.3. För de redovisade länderna har minskningen av antalet årsverken från 1995 till 2003 varierat mellan knappt 5% och drygt 40%. Sveriges minskning på 19% är något över genomsnittet 13% för EU-15.

Diagram 1.3 Förändring av antalet årsverken mellan 1995 och 2003 i några EU-länder

 

1.3 Åkermarken och dess användning

Den totala åkerarealen har i Sverige sedan 1950-talet kontinuerligt minskat med upp till ett par procent per femårsperiod. Denna minskningstakt är betydligt mindre än vad som gäller för antalet jordbruksföretag, vilket beror på att vid nedläggning av jordbruksföretag överförs i allmänhet marken till existerande jordbruksföretag. Detta innebär att den genomsnittliga åkerarealen per företag ökar.

Under de fem åren före EU-inträdet minskade åkerarealen med 3% och under de båda femårsperioderna därefter med 1% resp. 3% (se tabell 1.3.a). År 2004 uppgick den totala åkerarealen till 2 661 000 hektar. Under de senaste tio åren har minskningstakten varit störst (10% eller mer) i de nordligaste länen, från Gävleborgs län och norrut, samt i Kronobergs och Blekinge län. I stödområde 1 resp. 2b minskade åkerarealen under samma period med 23 resp. 11% (se tabell 1.3.b).

Den sammanlagda åkerarealen vid företag med mer än 100 ha har ökat kraftigt och uppgick 2004 till drygt 40% av den totala åkerarealen (se diagram 1.4 och tabell 1.3.c).

Diagram 1.4 Sammanlagd åkerareal 1989 - 2004 efter jordbruksföretagens arealstorlek

 

Nästan 80% av den svenska åkerarealen upptas av odling av spannmål och vall. Arealerna av olika grödor varierar relativt kraftigt över åren beroende på odlingsförutsättningarna enskilda år (se diagram 1.5). I genomsnitt var arealen spannmål under femårsperioden 1995-1999 densamma som under perioden 1990-1994 (se tabell 1.4). Därefter sjönk den med i genomsnitt 4% under perioden 2000-2004. Vallarealen har minskat med 2 resp. 5% under de två senaste femårsperioderna. Den totala arealen av oljeväxter har mer än halverats sedan 1994 medan av matpotatisarealen har minskat med mer än 15%.

År 2004 uppgick den totala spannmålsarealen till 1 126 000 hektar vilket var 4% mindre än 1994. De största arealminskningarna under denna period, 20% eller mer, förekom i Jönköpings, Kronobergs, Västernorrlands och Jämtlands län. I Värmlands och Norrbottens län var spannmålsarealen 14 resp. 49% högre år 2004 än 1994 (se tabell 1.5.a). Den totala vallarealen ökade mellan 1989 och 1994 med 17%. Under de två följande femårsperioderna minskade den med 10% resp. 1%. Variationen i förändringstakten har varit stor mellan olika län (se tabell 1.6.a)

Diagram 1.5 Totala åker-, spannmåls- och vallarealer 1989 - 2004

 

Förändringen av den totala åkerarealen mellan 1995 och 2003 har varierat kraftigt mellan medlemsländerna i EU. I Nederländerna har åkerarealen ökat med mer än 15% under denna period medan den i Storbritannien minskat med 7%. I de övriga länder, som redovisas i diagram 1.6, har den varit i stort sett oförändrad eller varierat med upp till 3%.

Diagram 1.6 Förändring av åkerarealen mellan 1995 och 2003 i några EU-länder

 

1.4 Nötkreatur

Antalet mjölkkor i Sverige har stadigt minskat sedan 1989, ca 10% per femårsperiod, vilket i första hand är en följd av att avkastningen per ko har ökat. Det totala antalet mjölkkor var 403 700 år 2004, vilket var 21% lägre än 1994. Efter 1994 har minskningstakten varit lägst, 4 - 9% för hela tioårsperioden, i de sydsvenska länen Jönköpings, Kalmar och Hallands län (se tabell 1.8.a). Minskningstakten har varit högst, 30 - 42%, i länen kring Mälaren och Hjälmaren samt i Värmlands och Dalarnas län. Av stödområdena har minskningstakten varit starkast, mer än 30%, i områdena 1, 3 och 4 (se tabell 1.8.b).

Antalet jordbruksföretag med mjölkkor har sedan 1989 minskat med mellan 25% och 34% per femårsperiod, vilket är en betydligt snabbare takt än minskningen av antalet mjölkkor. År 2004 fanns det 9 150 mjölkkobesättningar i Sverige, vilket är något under hälften av antalet 1994. Minskningstakten av antalet mjölkkobesättningar har varit stark i alla delar av landet (se tabell 1.9.a). Detta innebär att medelantalet mjölkkor per besättning har stigit relativt kraftigt (se diagram 1.7). Det är mjölkkobesättningar med upp till 49 kor som antalsmässigt har minskat medan antalet besättningar med minst 75 kor procentuellt sett har ökat kraftigt under hela perioden (se tabell 1.9.c). År 2003 utgjorde de senare dock inte mer än drygt 10% av alla mjölkkobesättningar. Andelen mjölkkor i besättningar med minst 75 mjölkkor har ökat från drygt 6% år 1989 och 12% år 1994 till 30% år 2003 (se tabell 1.8.c).

Diagram 1.7 Antal mjölkkor, antal företag med mjölkkor och genomsnittlig besättningsstorlek 1989 - 2004.

Index 1994=100

 

Sedan 1995 har antalet mjölkkor totalt inom EU-15 minskat i samma takt som i Sverige, ca 17%. Av följande diagram framgår att minskningstakten i flera EU-länder varit större än i Sverige under denna period.

Diagram 1.8 Förändring av antalet mjölkkor mellan 1995 och 2004 i några EU-länder

 

Antalet am- och dikor i Sverige steg med drygt 150% från 1989 till 1994 till följd av den dåvarande jordbrukspolitiken, och var under den följande femårsperioden relativt oförändrat medan antalet därefter ökade med 4% fram till 2004. Utvecklingen har dock varierat mellan olika delar av landet. Efter EU-inträdet har antalet am- och dikor ökat kraftigt i Värmlands och Dalarnas län samt i alla Norrlandslänen med mellan 65 och 165% under tioårsperioden 1995-2004 medan antalet har minskat kraftigast, 20-35% under samma period, i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län (se tabell 1.10.a).

Antalet kvigor, tjurar och stutar steg i början 1990-talet men har därefter sjunkit. År 2004 fanns det 539 400 kvigor, tjurar och stutar, vilket var 4% mindre än 1994. Även antalet kalvar steg i början av 1990-talet men har därefter minskat till 513 000 år 2004, 15% mindre än 1994.

Diagram 1.9 Nötkreatur 1989 - 2004

 

Sedan 1995 har förändringen av antalet am- och dikor varierat kraftigt mellan medlemsländerna i EU. Antalet har minskat i Danmark, Frankrike och Storbritannien med mellan 1% och 14%, däremot har antalet am- och dikor har ökat totalt inom EU-15. Av följande diagram framgår att den relativa förändringen i flera andra länder varit större än i Sverige.

Diagram 1.10 Förändring av antalet am- och dikor mellan 1995 och 2004 i några EU-länder

 

1.5 Får

Det totala antalet får i Sverige steg med drygt 20% mellan 1989 och 1994, varefter det sjönk med 10% under de fem första åren efter EU-inträdet. Därefter har antalet ökat med 6% och uppgick till 465 600 år 2004. Under perioden 1995-2004 har utvecklingen varierat starkt mellan olika delar av landet. Starkast procentuella ökning under denna period har det varit i Blekinge län, 35%, medan minskningen varit starkast i Västernorrlands län, 38% (se tabell 1.13.a).

Antalet företag med får (exkl. lamm) steg med drygt 10% mellan 1989 och 1994, varefter det sjönk med 24% under de fem följande åren (se tabell 1.14.a). År 2004 var antalet fårbesättningar ungefär detsamma som 1999. Antalet besättningar var i de flesta län betydligt mindre 2004 än 1994. Undantag är Östergötlands, Dalarnas och Norrbottens län där antalet var ungefär detsamma 2004 som 1994.

Det genomsnittliga antalet får (exkl. lamm) per besättning har stigit under perioden (se diagram 1.11). Det är i första hand antalet små besättningar (upp till 24 får) som minskat medan antalet stora besättningar (minst 50 får) har ökat med 30% under den senaste tioårsperioden (se tabell 1.14.c). Av de 7 600 besättningarna med får 2004 hade 13%, eller 1 000 st., minst 50 får medan 50% av antalet får fanns i dessa besättningar (se tabell 1.13.c).

Diagram 1.11 Antal får, antal företag med får och genomsnittlig besättningsstorlek 1989 - 2004.

Index 1994=100

 

1.6 Svin

Antalet svin i Sverige steg med 3% från 1989 till 1994 men har därefter sjunkit med nästan 10% resp. 15% under var och en av de båda följande femårsperioderna och uppgick år 2004 till 1 818 000 djur (se tabell 1.15.a). Det har varit stora skillnader i utveckling mellan länen. I fyra län i olika delar av landet har antalet svin under den senaste tioårsperioden minskat med mer än 40% samtidigt som antalet ökat med över 50% i Norrbottens län. Det har också varit ökningar i länen kring Mälaren och Hjälmaren samt i Värmlands län.

Antalet företag med svin har minskat kraftigt under hela perioden sedan 1989. År 2004 fanns det 3 200 svinbesättningar vilket var nästan 75% mindre än 1994 (se tabell 1.16.a). Minskningen av antalet svinbesättningar har varit stark i alla delar av landet. Denna minskning innebär att genomsnittsstorleken på besättningarna har ökat kraftigt (se diagram 1.12). I första hand är det antalet små besättningar som minskat (se tabell 1.16.c). Av de 3 700 besättningarna med svin år 2003 hade nästan 1 200 st, eller drygt 30%, minst 500 svin medan mer än 80% av antalet svin fanns i dessa besättningar (se tabell 1.15.c).

Diagram 1.12 Antal svin, antal företag med svin och genomsnittlig besättningsstorlek 1989 - 2004.

Index 1994=100

 

Det totala antalet svin inom EU-15 har sedan 1995 ökat med 6%. Variationen mellan länderna har varit stor vilket framgår av diagram 1.13. T.ex. har antalet i Storbritannien och Nederländerna under denna period minskat med 36% resp. 20%, något mer än i Sverige, medan antalet har ökat med 25% i Danmark och 11% i Tyskland.

Diagram 1.13 Förändring av antalet svin mellan 1995 och 2004 i några EU-länder

1.7 Fjäderfä

Antalet höns och antalet kycklingar av värpras har haft en nedåtgående trend sedan 1989, vilket framgår av diagram 1.14. Under de tre senaste femårsperioderna har det totala antalet höns och kycklingar av värpras minskat med 6%, 3% resp. 16% (se tabell 1.17). Förändringen av antalet djur har varierat starkt mellan länen. Utvecklingen har varit den motsatta för slaktkycklingar, som antalsmässigt har ökat kraftigt från 1989 fram till 2004. Under denna period har antalet företag med höns minskat betydligt kraftigare, eller med 22%, 39% och 17% per femårsperiod. Detta innebär att medelantalet djur per besättning har ökat.

Diagram 1.14 Höns, kycklingar av värpras och slaktkycklingar 1989-2004

*) För vissa år saknas uppgifter

2 Produktionsutveckling

2.1 Total produktion

Utvecklingen av den totala produktionen i Sverige av jordbruksprodukter redovisas i diagram 2.1 som index (med 1995=100) för olika års produktionsvärde till fast pris enligt den s.k. EAA-kalkylen. EAA (Economic Accounts for Agriculture) är en ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn, som är gemensam för länderna i EU. Vegetabilieproduktionen har enligt denna redovisningsmetod varierat relativt kraftigt mellan enskilda år, vilket i första hand beror på variationer i odlingsbetingelser mellan åren. Den största produktionen av vegetabilier förekom åren 1990 och 1997. Till följd av den låga produktionen åren 1992-1994 var genomsnittliga vegetabilieproduktionen under femårsperioden 1995-1999 och fyraårsperioden 2000-2003 ca 10% lägre än femårsperioden före EU-inträdet dvs. 1990-1994. Animalieproduktionen har varit mera konstant under perioden och från 1995 har denna produktion varit i genomsnitt 2% högre än under femårsperioden dessförinnan.

Diagram 2.1 Produktionsutveckling i fasta priser 1990-2003. Index 1995=100

 

2.2 Vegetabilieproduktion

Spannmålskördarna varierar kraftigt mellan åren, vilket framgår av diagram 2.2. Variationen för enskilda grödor beror på både variation i odlingsförutsättningar och odlad areal. De genomsnittliga årliga totalskördarna var 6 resp. 8% högre under femårsperioderna 1995-1999 och 2000-2004 än under perioder 1990-1994 men ungefär densamma som under perioden 1985-1989 (se tabell 2.1)

Diagram 2.2 Skörd av vårkorn, höstvete, havre och övrig spannmål 1989 - 2004

1- Vårkorn inkluderar höstkorn t.o.m. 1994

2- Övrig spannmål består enbart av vårvete och höstråg t.o.m. 1994, men inkluderar även höstkorn, rågvete och blandsäd fr.o.m. 1995.

 

Av diagram 2.3 framgår att hektarskördarna har varierat kraftigt under den senaste femtonårsperioden och att skördenivåerna i början och slutet av perioden är ungefär desamma.

Diagram 2.3 Avkastning av vårkorn, höstvete och havre 1989 - 2000

Variationerna av totalskördarna mellan femårsperioder är för de övriga grödor, som redovisas i tabell 2.1, till stor del en följd av variationer i grödarealer. De lägre redovisade totalskördarna för matpotatis under perioden 2000-2004 är också delvis en följd av den förändring av uppgiftsinsamlingen som genomfördes 1999.

 

2.3 Animalieproduktion

Under de sex åren före 1995 varierade mjölkinvägningen vid mejeri mellan 3 250 och 3 430 miljoner kg per år. Därefter har produktionen varit jämnare och legat strax under landets mjölkkvot på 3 300 milj. kg. Samtidigt har avkastningen per ko ökat under hela perioden (se diagram 2.4).

Diagram 2.4 Mjölkinvägning (1000 ton) och genomsnittlig avkastning per ko (kg) 1989 - 2004

Slakten av svin har varierat över åren. Denna slakt steg under hela 1990-talet men sjönk kraftigt år 2000 varefter den åter stigit (se diagram 2.5). År 2004 var den något lägre än 1994. Slakten av nötkreatur har varierat betydligt mindre och även den har under de senaste åren varit ungefär lika stor som 1994. Däremot har kycklingslakten kontinuerligt ökat fram till 2002 och var då ungefär dubbelt så stor som i början 1990-talet. Under de två senaste åren har den dock sjunkit med sammanlagt 10%.

Diagram 2.5 Slakt av djur 1989 - 2004

3 Prisutveckling

3.1 Priser på produktionsmedel

Priserna i Sverige på jordbrukets produktionsmedel var i genomsnitt 28% högre 2004 än 1994 (se diagram 3.1). Prisutvecklingen på insatsvaror och investeringsvaror har varierat under perioden men för båda grupperna var priserna i genomsnitt ungefär lika mycket högre 2004 än 1994. Det är i första hand priserna på energi och smörjmedel som ökat, drygt 95% (se tabell 3.1). Även priserna på maskiner och redskap samt på gödsel och jordförbättringsmedel har stigit kraftigt, 33 resp. 50%. Däremot var priserna på fodermedel i genomsnitt endast ca 2% högre 2004 än 1994.

Diagram 3.1 Utveckling av priserna på produktionsmedel 1994 - 2004. Index 1994=100

Prisutvecklingen på produktionsmedel har varit starkare i Sverige än i övriga EU-länder. Från 1994 till 2004 har priserna inom EU-15 i genomsnitt stigit med nästan 20% (se diagram 3.2). Prisutvecklingen har varierat starkt mellan länderna. Prisnedgången under perioden i Finland är en följd av en stark nedgång på 20% mellan 1994 och 1995. För övriga redovisade länder var prisuppgången mellan 8 och 24%.

Diagram 3.2 Förändring av priserna på produktionsmedel mellan 1994 och 2004 i några EU-länder

 

3.2 Priser på jordbruksprodukter

Avräkningspriserna i Sverige på jordbruksprodukter var i genomsnitt 12% lägre 2004 än de var 1994 (se tabell 3.2). Direktersättningarna till jordbruket inom EU tillkom för att kompensera för fallande produktpriser. Det finns inga beräkningar som visar i hur stor grad direktersättningarna har ersatt prissänkningarna. Direktersättningarna utgjorde i genomsnitt 10% av de totala intäkterna under fösta halvan av 1990-talet och har därefter uppgått till ca 16 - 18% av intäkterna (se tabell 4.1). Det är i första hand priserna på animalieprodukter som sjunkit under perioden, i genomsnitt med 18%. Priserna på nötkött och svinkött var i genomsnitt 33 resp. 26% lägre 2004 än 1994 medan mjölkpriserna var ca 3% lägre.

Vegetabiliepriserna var i genomsnitt 5% högre 2004 än 1994. Spannmålspriserna steg med ca 10% mellan 1994 och 1995 men sjönk därefter med 22% fram till 2000 och har därefter fortsatt sjunka så att de i genomsnitt var 21% lägre 2004 än 1994. Priserna på matpotatis har varierat kraftigt mellan åren och var 29% högre 2004 än 1994. Sockerbetspriset steg med 21% mellan 1994 och 1995 och var ytterligare 7% högre 2004. Priserna på grönsaker, blommor och plantskoleväxter har stigit med 7% från 1995 till 2004. För dessa senare produkter beräknades inga prisindex före 1995.

Diagram 3.3 Utveckling av producentpriserna på jordbruksprodukter 1994 - 2004. Index 1994=100

 

Den genomsnittliga förändringen av producentpriserna har varierat kraftigt mellan länderna inom EU. Totalt inom EU-15 har avräkningspriserna ökat med i genomsnitt 11% mellan 1994 och 2004. Priserna har under denna period ökat mest i Grekland, Italien och Spanien. Största prisnedgångar har det varit i Finland och Österrike med mer än 25% (se diagram 3.4). I båda dessa länder var det prisnedgångar på 25% mellan 1994 och 1995.

Diagram 3.4 Förändring av producentpriserna mellan 1994 och 2004 i några EU-länder

 

3.3 Arrendepriser

Priserna för arrenderad jordbruksmark har i Sverige stigit kontinuerligt sedan 1994. I genomsnitt för hela landet var arrendepriserna 2004 drygt 35% över den nivå de låg på 1994. Förändringen har varierat mellan olika delar av landet (se diagram 3.5). I Sydsverige och Västsverige, områden med förhållandevis höga arrendepriser, har priserna stigit med i genomsnitt 55 resp. 45% mellan 1994 och 2004 medan priserna varit i stort sett oförändrade i de norra delarna av landet, d.v.s. i områden med låga arrendepriser. Takten på prisökningen har avtagit något under de senaste åren.

Diagram 3.5 Genomsnittliga arrendepriser för jordbruksmark 1994-2004, inklusive gratisarrenden

 

Utvecklingen av arrendepriserna på jordbruksmark har sedan 1995 varierat starkt mellan länderna i EU. Mellan 1995 och 2001 har priserna stigit med mer än 55% i Storbritannien och mer än 25% i Nederländerna medan de sjunkit med 4% i Danmark (se diagram 3.6).

Diagram 3.6 Förändring av genomsnittliga arrendepriser från 1995 till 2001 i några EU-länder

3.4 Markpriser

Priserna på försåld åkermark i Sverige har mellan 1994 och 2004 stigit med i genomsnitt 105%. Förändringarna har varierat mellan olika delar av landet (se diagram 3.7). Den genomsnittliga prisökningen har varit störst, både absolut och relativt , i områden som 1994 hade de högsta markpriserna. I Götalands södra slättbygder har den genomsnittliga prisökningen varit över 140% under perioden (se tabell 3.3).

Diagram 3.7 Genomsnittspriser på åkermark 1992-2004

 

Även i många andra EU-länder har markpriserna stigit markant sedan 1994. Av de länder, som redovisas i diagram 3.8, har priserna på jordbruksmark stigit mest i Nederländerna och Storbritannien med över 80% från 1994 till 2001.

Diagram 3.8 Förändring av genomsnittspriser på jordbruksmark från 1994 till 2001 i några EU-länder

4 Ekonomisk utveckling

Den svenska jordbrukssektorns totala intäkter i löpande priser enligt den s.k. EAA-kalkylen varierade relativt kraftigt i början av 1990-talet, vilket i första hand var en följd av variation i intäkterna från vegetabilier (se diagram 4.1). Därefter har variationen varit betydligt mindre. EAA (Economic Accounts for Agriculture) är en ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn, som är gemensam för länderna i EU. Intäkterna från animalieproduktionen har haft en nedåtgående trend, vilket främst beror på prissänkningar, med direktersättningarna har ökar kontinuerligt sedan 1994.

Diagram 4.1 Jordbrukssektorns intäkter 1990-2003

I genomsnitt var de totala intäkterna under de fem sista åren av 1990-talet 9% högre och under de fyra första åren av 2000-talet 16% högre än under de fem första åren av 1990-talet, dvs. före EU-inträdet (se tabell 4.1). Detta var främst en följd av att direktersättningarna ökade från i genomsnitt ca 4 miljarder kronor de första fem åren under 1990-talet till ca 7 resp. 8,5 miljarder kr under de två följande perioderna, vilket motsvarar 16- 18% av de totala intäkterna. Direktersättningarna inom EU har delvis tillkommit för att kompensera jordbrukarna för sänkta produktpriser.

Av följande diagram framgår att både jordbrukssektorns totala intäkter och kostnader har haft en uppåtgående trend sedan 1992 och att jordbrukssektorns totala s.k. företagsinkomst har varierat relativt kraftigt mellan åren. Företagsinkomsten beräknas som totala intäkter minus kostnader för insatsvaror och tjänster, kapitalförslitning, löner och kollektiva avgifter, arrende- och hyreskostnader samt nettoräntekostnader.

Den genomsnittliga företagsinkomsten per år var 45% högre under de fem åren 1995-1999 än under perioden 1990-1994, vilket till stor del var en följd de ökade direktersättningarna (se tabell 4.1). Den genomsnittliga företagsinkomsten under 1990-1994 var dock lägre än vad den var under femårsperioden dessförinnan. Under fyraårsperioden 2000-2003 var företagsinkomsten i genomsnitt ca 2% högre än under perioden 1995-1999.

Diagram 4.2 Jordbrukssektorns intäkter, kostnader och företagsinkomst 1990 - 2003