Vi stärker den gröna sektorn för ett hållbart samhälle

Tomas Eriksson

Jordbruksverket har bett ett antal personer att skriva om ämnen som rör möjligheter på landsbygden. Personerna arbetar ofta med eller har ett starkt intresse för landsbygdsfrågor.

Tomas Eriksson är konstnär och driver företaget Håkki The Power of Glesbygd. Han "jobbar med konsten som ett medel att stärka statusen, identiteten och självkänslan för människor som bor lite avsides".

Ger ungefär 100 föreläsningar per år till byaföreningar, skolor och kommuner. Just nu är han aktiv med projektet Antikrundan där han tillsammans med barndomsvännen Turbo reser runt som discjockeys på äldreboenden.

Kör en trimmad Volvo Amazon till vardags men P1800 på helgerna. Uppskattar kok-kaffe över elden, en bra ihopljugd historia och rockabilly. Har hus och ateljé i Ljungaverk, Medelpad.

Fotograf: Tomas Eriksson

Lösningen är det som inte finns!

En sommardag i Ljungaverk för några år sedan satt en vän till mig och rökte på min mammas trapp. Han var lite moloken efter att ha läst den dystra rapporten om mackdöden som sköljde över Sverige. De 9 000 mackar som fanns år 1968 hade reducerats till 3 500 år 2007. För många samhällen var just macken räddningen då den lokala affären blev tvingad att lägga ned. Macken fungerade ofta som systembolag, tips och spelombud, post, bank etcetera. Så kom då kravet om att alla större bensinmackar måste erbjuda minst ett förnyelsebart drivmedel, som etanol eller biogas. För exempelvsi. bensinstationen i grannbyn Torpshammar var det omöjligt att få en lönsamhet med det kravet: Dyra investeringar samt för dåligt kundunderlag. Resultatet blev nedläggning och inte bara slut på bensin utan även på klistret som på många sätt håller ihop de små samhällena: Samtalen, skvallret, skratten och hjälpen som fanns att tillgå under öppettiderna 8–21. Borta.

Min vän tog en stor klunk svart kaffe och sade till sig själv eller till mig: Vad Ljungaverk behöver är ett monster. Det tog mig några dagar innan jag förstod storheten och möjligheten i denna tanke. A) Hemma i byn har vi en nedlagd fabrik som har jobbat med giftiga kemikalier och sprängmedel i årtionden. B) Vår älv Ljungan flyter rakt genom fabriksområdet och vattenkraften användes på olika sätt. C) På fabriken jobbade löst folk från hela Sverige och man anställde i stort sett vem som helst där på 50-talet då arbetskraften behövdes mer än intelligensen. Lägger man ihop A, B och C så har vi grunderna till en riktigt dålig skräckfilm, eller till en lönsam turism.

Jag bodde i Skotland under ett års tid och tog mig upp till Loch Ness för att uppleva hysterin kring detta samhälle, som inte är mycket större än de flesta byarna som ligger till vänster om E4:an i Norrlands inland. Jag betalade £8 (ca 150 kr) för att gå en guidad tur i en bunker fylld med dåliga foton, filmer samt ljudupptagningar på något som liknade och lät som en stor brunstig elefant. I slutet av bunkern kunde man sedan köpa t-shirts med olika monstermotiv, kaffemuggar som såg ut som babymonster, doftgranar som luktade monster och glassar som smakade mo... nej, SÅG ut som monster! Alltså, här har man en by i norra Skottland som tjänar stora pengar på någonting som inte finns! Fantastiskt! Vilken affärsidé! Någon gång emellanåt hyr man in en skådis som tror sig ha sett något och vips är det ett japanskt filmteam där och dokumenterar det hela för 500 miljoner storstadsbor som trånar efter action.

Fenomenet heter kryptozoologi och är läran om varelser vars existens är omtvistad. Hit tillhör även Big Foot samt Storsjöodjuret i Jämtland. Frågan för mig blev "hur skapar jag ett monster" eller "hur tar jag fram det som redan existerar i folkmun"? Ljungaverk har ju alla grunderna och i kombination med att fjolårets julklapp var en upplevelse så kanske man ska satsa på något som inte finns. Tur att det (inte) finns monster.

Läs mer om Håkki på hans hemsida. länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster