Catharina Hellström Engström

Jordbruksverket har bett ett antal personer att skriva om ämnen som rör möjligheter på landsbygden. Personerna arbetar ofta med eller har ett starkt intresse för landsbygdsfrågor.
Foto: Fredrik Engström

Foto: Fredrik Engström

Catharina Hellström Engström

  arbetar med Leader på Länsstyrelsen i Skåne. Hon bloggar också på Leader Skånes webbplats. Leader är en metod för landsbygdsutveckling som bygger på samarbete och lokala förutsättningar och initiativ. Catharina vill få oss att se möjligheter och ha självtillit. Att det historiska arvet berikar och gör omvärlden lättare att förstå. Här får vi följa hennes farmor, Wilhelmina, Betty och Catharina själv.
                                

Kalkstensdrömmar


Det var den nionde juli 1900. Solen stod högt på himlen och aktiviteten på gotlandsgården var frenetisk. Hustrun i huset höll på att föda sitt första barn samtidigt som hela socknen arbetade för att gården skulle flyttas på grund av det laga skiftet. Det var bråttom när man sten för sten plockade ned hus och ladugård och sten för sten byggde upp dessa igen femhundra meter bort. Kvinnorna höll med mat och tog hand om djuren medan männen arbetade med bygget. Hustrun i huset födde en flicka. Tre dagar senare dog den nyblivna mamman i barnsängsfeber.
 
Jag gissar att luften stod stilla när dödsbudet kom. Husbonden blev ensam med en liten bebis mitt i en mycket turbulent tid. Flickan växte upp som enda barn på gården och blev den femtonde generationen som tog över verksamheten. Hon pratade ofta om de starka kvinnorna på gården som under århundradena ofta varit de som fört gården vidare. Att de sedan genom giftermål fick stå åt sidan för att maken blev den som titulerades "bonden" eller "hemmansägaren" reflekterade hon inte över. Det ändrade inte maktförhållandet på gården. Min farmor var en matriark som gärna satte männen på plats.
 
Att som barn växa upp med en matriark präglar en på gott och ont. Jämställdhetsfrågan var aldrig aktuell hemma hos oss. Självkänslan jag fick med mig gjorde att livet var fullt av möjligheter och inte begränsningar. Jag såg mig om i min omvärld och tänkte att begränsningar skapas av oss själva oberoende kön. Problemet var att min farmor arbetade så hårt för gårdens överlevnad att vårdandet av de nära relationerna bortprioriterades. Med tanke på hennes start i livet var det kanske inte så konstigt. Jag tackar ändå min farmor för att ha gett mig tron på att kvinnor klarar allt lika bra som män.
 
Kanske är det utsattheten som öbo som präglat flertalet gotländska kvinnor. Envishet och målmedvetenhet leder framåt; att vinna eller försvinna. Farmor var inte ensam om att ha en enorm drivkraft. En av många starka kvinnor från ön var Wilhelmina Skogh. Hon växte upp under knappa förhållanden på Fårö i mitten av 1800-talet. De handelsskepp som la sig i lä för vinden utanför norra Gotland väckte en längtan ut i världen. Som 14-åring flyttade hon till fastlandet och drömde om att ha en egen rörelse. Hon lyckades så småningom med egna medel bygga en hotellrörelse runt de nya järnvägsstationerna i mellersta Sverige. Innan rikstelefonnätet var utbyggt ordnade hon en egen telefonlinje hotellen emellan. Hon marknadsförde sina hotell kontinuerligt vilka hade centralvärme, elektricitet och färska blommor på borden. Dessutom erbjöd hon nymodigheten att servera mycket grönsaker till måltiderna. Det hade hon lärt sig på resor till Italien. Wilhelmina lockade välbärgade utländska turister med jakt och fiske i den svenska vildmarken. Karriären kröntes med att hon blev VD för Grand Hotel i Stockholm och var den som initierade Vinterträdgården. Idéen hade hon fått ifrån en resa till Paris. På Lidingö byggde hon sin bostad av gotländsk kalksten, Villa Foresta. Som i skog på italienska.
 
Betty Pettersson var ännu en gotländsk dam från slutet av 1800-talet som inte såg några begränsningar. Betty som genom kunglig dispens fick tillstånd att studera vid Uppsala universitet. Hon blev därmed 1875 Sveriges första kvinnliga student någonsin.
 
Det är viktigt att vi minns vår historia. En blick bakåt för att kunna se framåt. Damerna som nämndes ovan bröt patriarkaliska mönster och var ofta riktigt obekväma för sin omgivning. Hur är det då med min självkänsla och självklarhet idag? Jo tack den finns kvar, men världen har visat sig vara full av orättvisor och fördomar. Vilket man måste synliggöra annars är det de med de sämsta förutsättningarna som blir lidande. Jag tror dock att mitt arbete med landsbygdsutveckling i Skåne färgas av mitt gotländska arv. Människor växer när man ser dem och tror på deras idéer. Jag har också en stark tilltro på att Leadermetoden kommer att bli landsbygdens viktigaste och starkaste stöttepelare. De horisontella prioriteringarna i Landsbygdsprogrammet får inte bara bli en vacker tanke. Alla måste hjälpas åt för att skapa en självklar inkludering av alla.  Jag håller med Wilhelmina Skogh när hon summerar sitt yrkesliv i en tidningsintervju 1911:
 
"Även om det ser aldrig så omöjligt ut så går det om man har en fast tro på det."
Sidan senast uppdaterad:   2011-05-09