Carlos Rojas

Jordbruksverket har bett ett antal personer att skriva om ämnen som rör möjligheter på landsbygden. Personerna arbetar ofta med eller har ett starkt intresse för landsbygdsfrågor. Först ut som krönikör är journalisten och samhällsdebattören Carlos Rojas.

Foto: Johannes Liljesson

Carlos Rojas är entreprenör, krönikör och samhällsdebattör. 2004 grundade han, tillsammans med Zanyar Adami, tidningen Gringo. De två driver nu bland annat MIKLO. Det står för Miljonsverige, Innovation, Kommunikation, Ledarskap och Organisation och är en kunskapsbank för företag som vill arbeta med mångfald på ett nytt sätt. Till sommaren startar Carlos Rojas en ny föräldratidning, Babydags. Han skriver även en bok om papparollen.

Vad har vi för bild av "de där andra"?


I somras blev jag intervjuad av en av de större affärstidningarna. Jag hade bokat tid med fotografen separat, och han skulle komma till miljonprogrammet Vårby gård, där jag bor. När han ringde mig fem minuter efter vår avtalade tid insåg jag att jag helt hade glömt bort honom, och jag var ett par kilometer därifrån på promenad med mina barn. Så jag bad om ursäkt och sa att jag skulle vara där om en kvart. Det var inga problem sa han, men han hade ett annat problem:
-  Det är så städat här på torget.
-  Ja, svarade jag undrande.
-  Jag ville ha något lite ruffigare. Det här är ju renare än Östermalm!
-  Men det är så det ser ut här, sa jag.
-  Men jag ville ha lite klotter eller något.
-  Fast det är grönt i förorten Peter.
-  Ja men... Jag kanske har förutfattade meningar då.
-  Ja, det är många som har.
-  Men vi kan väl hitta nån betongvägg med lite klotter någonstans?
-  Ja det är klart vi kan, men jag fotar hellre vid stranden eller så, det är mer Vårby än en klottervägg, sa jag och kände att han inte vill ge sig.
-  Men jag vill ha lite klotter! Vid det här laget lät han nästan som ett barn som insett att chokladtomten var ihålig.
-  Men det vill inte jag.
-  Okej, vi ses på torget om en kvart så ser vi hur vi gör, avslutade han lite trött.

Jag projektledde i höstas det uppdrag MIKLO hade från Jordbruksverket, om att titta på vad det fanns för intresse hos miljonprogramsbor att etablera sig på landsbygden, och vilka förutsättningar det fanns på landsbygden att inkludera dessa. Vi träffade totalt ett fyrtiotal personer från bruksorten Laisvall i norr till miljonprogrammet Kroksbäck i söder, och sökte efter gemensamma nämnare, och ett mönster i förväntningar och förhoppningar från potentiella utflyttare och de som var i behov av inflyttare. Resultatet blev, om än grovt sammanfattat, att det finns en stor potential genom den stora nyfikenheten som finns från båda håll. Miljonprogramsbor som hade varit på landsbygden i något sammanhang var mer positiva, och många av dem som var med i våra samtalsgrupper blev positiva bara av att prata om en annan livsmöjlighet. På samma sätt var många av landsbygdsborna väldigt peppade på att få nytillskott till sina orter.
 
Samtidigt blev en utmaning tydlig: bilderna av "de där andra" var ofta stereotypa och fördomsfulla. Jag minns en kille från Sundsvalls miljonprogram som nästan såg ledsen ut när han sa att "alla är så ensamma på landet, jag skulle inte fixa att vara så ensam" och en ung landsbygdsbo från södra Sverige som var genuint orolig för att "det är ju en massa förvirrade människor som inte har hunnit lära sig svenska, knappt kan köpa en biljett till tunnelbanan, hur ska de klara sig på landet?" Jag upplevde att få menade illa, eller hade fördomar utifrån en negativ inställning. Många var bara väldigt präglade av den mediebild som finns av det de inte har personliga erfarenheter av. För mig som har bott i miljonprogrammet hela mitt liv så blir den unga landsbygdsbons iakttagelse komisk, och efter det här uppdraget så är jag rätt tryggt förvissad om att få landsbygdsbor riskerar dö av ensamhet.
 
Jag kom att tänka på incidenten med fotografen när jag funderade på det här. För någonstans är det ju ofrånkomligt: vi förväntar oss ofta något annat än det vi egentligen kommer att få. Många gånger betyder det att vi kommer att få något bättre än det vi förväntar oss. Och för att det ska bli så, så måste ju den som sitter på "realiteten" kanske anstränga sig lite det där kritiska ögonblicket när du lätt kan falla för att visa upp dig från din stereotypa sida, i ren förväntan från den andra. Jag kan inte klandra fotografen för att han förväntade sig klotter och ruiner i min älskade hemort, men när han kommer så kan jag i lugn och ro visa honom vad det är han inte visste att han hade kunnat förvänta sig, och ändra hans upplevelse. Det är det minsta vi kan göra som individer, för att stärka våra bygder. Bjud ut, informera, inkludera... och sprida det där positiva som alltid är en mycket större del av det hela än vi till vardags tycker oss se.
 
Fotografer vill alltid fota mot betong, klotter, tunnelbanan, saker som är sönder. Och faktum är att det väldigt ofta får som de vill. Som jag sa till fotografen så kan du alltid hitta nåt klotter någonstans, men det är knappast det som är representativt för området. Hans första intryck var det som var representativt, men inte det han förväntade sig.

Sidan senast uppdaterad:   2011-05-09