Vi stärker den gröna sektorn för ett hållbart samhälle

Arvid Andersson Ellis

Jordbruksverket har bett ett antal personer att skriva om ämnen som rör möjligheter på landsbygden. Personerna arbetar ofta med eller har ett starkt intresse för landsbygdsfrågor.

Arvid Andersson Ellis bor i Umeå med fru, katt och dotter. Som sångare i bandet Glesbygd'n har det kuskats land och rike runt för att sprida hopp, kärlek och norrländsk vemodsreggae till alla som har ett öra till övers. Detta band som till sensommaren skall ta sina nio medlemmar med familjer och flytta ut till en gård i Njallejaur för att spela in sin fjärde skiva i en lada. Det kommer bli bastubad, storsoppa på lillspik och många ljuva toner ljudandes över trädtopparna.

Foto: Alexandra Ellis

Världen består av sagor

Missförstå mej rätt nu, självklart består världen av protoner, neutroner och elektroner. Grundämnen och molekyler, men hur vet vi det? Folk i allmänhet har sex sinnen att hanka sej fram med i sin nära omgivning och ändå har många av oss en ganska klar bild av hur det ser ut på andra sidan planeten. Detta är förmedlad kunskap och det främsta som gör oss till de konstiga varelser vi faktiskt är. Alltså är det berättelser och historier som formar vår uppfattning av världen omkring oss, och denna uppfattning formar oss.

När det kommer till krig talar man om att segraren skriver historien, att segrande part har att beskriva vem som var hjältemodig (vi) och vilka som var sluga kanaljer (dom).

Men vem berättar världen för oss? När jag var liten satt jag med när farsan tittade på Aktuellt. Inslaget som naglade sej fast handlade om de farliga fästingarna, de hemska monster som sög ditt blod och sprutade in borrelia och TBE. Om man utan skyddskläder på sej bara råkade se åt en grästuva så satt dom där under byxkanten, med glödande ögon och ett tyst fnittrande. Den sommaren blev lite mer neurotisk än vanligt hemma i Arvidsjaur.

Vad nyhetsförmedlaren missade att berätta var att fästingar var främst ett problem i Götaland och i viss utsträckning östkusten. Jag tror att jag lärde mej något nytt i och med detta, något inte helt olikt ett barns syn på världen, den egna gården och kanske diket tvärs över vägen. Jag lärde mej att allt har ett perspektiv, och att alla har sin syn på saken.

Det är någons musikaliska perspektiv som gör schlagerfestival till folkfest men reggaefestival till sammankomst för illvilliga brottslingar.
Det är någons politiska perspektiv som gör en politikers dumsnålhet ifråga om bostadsbidrag till en större nyhet än att hans motståndare utreds för folkrättsbrott, har svartjobbare och åker privatjet på skattenota.
Och det är någons geografiska perspektiv som gör att södra delen likställs med hela landet. Iallafall den bit som räknas.

Och det är förstås hemskt att det ska vara så, och hemskt klandervärt mot ansvarig nyhetsredaktion. Som liten pojk känner man sej ju lite bakom guds rygg när man förstår att man inte räknas, men om man ska peka på problemet så blir det lite knepigare. För man kan inte klaga på stockholmaren att han tycker Stockholm är mer relevant än Moskosel, mer än man kan anklaga Skellefteåbon att han tycker AIK är bästa hockeylaget (han har dock fel).

För om du inte känner igen dej beror det på att det saknas en pusselbit, det är din saga som inte berättas. Och ingen kan berätta den som du själv, det är din rätt och ditt ansvar. Man kan inte förvänta sej att någon annan skall göra det åt en, då får man vänta in i graven. När man vunnit tävlingen i vem det är mest synd om ångrar man mest att man var med, för i det loppet finns det bara tröstpris.

Landsbygden är för mej både ett ursprung och en destination. Det är hemskt lyxigt med stadens fina kulturutbud och närheten till allt, men frånvaron av detta kan vara en välsignelse i sin egen rätt. Nöden är uppfinningarnas moder, och ur leda har månget storverk sprungit fram. Att en person som inte bor i samhällets epicentrum är "utanför" är en gammal och utdaterad sanning.

Tacka gudarna för internet, som gör det lätt och ledigt för alla motvallskäringar i glesbygden att göra sin egen saga hörd.

Arvid Andersson Ellis