Jordbruksverket.se använder kakor (cookies) för att fungera på ett bra sätt. Här kan du läsa mer om hur vi använder kakor.
Jordbruksverkets startsida

Jordbruket och övergödningen av havet

Jordbrukets läckage av näringsämnen till haven har pekats ut som en viktig källa till övergödningen och Östersjöns algblomningar. Det har diskuterats förändringar i odlingen och långtgående åtgärder. Utlakningen från jordbruket beror dock på flera faktorer och bara en del av dem går att påverka. Vilken typ av produktion som bedrivs är en sådan del som går att påverka, vilket gör att våra matvanor har stor betydelse. Dock finns det inte någon nollvision eftersom mark läcker naturligt och all odling medför att utlakningen ökar från marken.

Utsläpp av näring


Under 2009 fick haven ta emot 115 700 ton kväve och 3 360 ton fosfor från mark och mänsklig aktivitet i Sverige. Drygt hälften av det kommer från naturligt läckage från skog och mark. Av de mänskligt påverkade utsläppen kommer 43 procent av kvävet och 44 procent av fosforn från jordbruket medan 39 procent av kvävet och 51 procent av fosforn kommer från punktkällor, det vill säga reningsverk, enskilda avlopp och industrier.

Jordbruk ger näringsutlakning


Att jordbruk läcker näring beror främst på att vi odlar marken, för att vi behöver livsmedel, djurfoder och bioenergi. Jordbruksmark innehåller från början stora mängder kväve och fosfor och den omrörning i marken som odlingen medför, genom plöjning, harvning och sådd, gör att omsättningen i jorden ökar och näringsämnen frigörs. Gödslingen tillför sen mer vattenlösligt kväve och fosfor, som kan föras med regnen nedåt i marken. Det mesta tas upp av grödorna, men en del hamnar nedanför rotdjupet där den inte kan nås av växtrötterna. Den näringen förs istället vidare till grundvatten, diken och vattendrag och i slutänden hamnar den i haven.

Vad vi väljer att äta spelar roll


Kött- och mjölkproduktion ger större näringsförluster i relation till mängden näringsämnen i det färdiga livsmedlet, än vad växtproduktion gör, eftersom det blir ett extra förädlingsled. Bland annat kommer en stor del av jordbrukets ammoniakutsläpp, som bidrar till kvävenedfallet, från djurproduktionen. Vad vi väljer att konsumera har därför stor betydelse för mängden näring som förloras på vägen från jord till bord. Vi äter idag 40 procent mer proteiner än vi behöver och köttkonsumtionen ökar. Samtidigt behövs det betande djur i våra marker för att den biologiska mångfalden ska behållas. Många hotade djur- och växtarter är beroende av betad mark. Här krockar alltså miljömålet "Ingen övergödning" och miljömålet "Ett rikt odlingslandskap" som verkar för en ökad biologisk mångfald. All matproduktion innebär dock stora flöden av fosfor och kväve, och ger förluster på vägen. Skulle jordbruks-produktionen minska i Sverige kan det innebära att problemen istället flyttar utomlands.

Klimat och produktionsinriktning påverkar


Klimatet har en stor inverkan på hur mycket näring som läcker från jordbruket och variationen mellan åren är stor; ju mer nederbörd desto större utlakning. Ökade nederbördsmängder gör att mer jordmaterial och näring transporteras till haven med älvar och åar. Det kan då vara svårt att se effekterna av de åtgärder som görs för att minska läckagen.

Hur jordbruket bedrivs påverkar också. Att växtodlings- och djurgårdar koncentreras till olika delar av landet gör att stallgödseln inte finns där grödorna odlas. Istället köps mineralgödsel in till växtodlingen och foder köps in till mjölk- och köttdjuren. På så sätt bryts den naturliga kopplingen mellan växt- och djurproduktion. Det mesta av maten konsumeras sen i städerna, men fosforn och kvävet i avloppsslammet återförs inte till jordbruket. Det innebär att kretsloppet bryts.

Kväve och fosfor behöver cirkulera

All mark läcker


Även om vi inte odlar kommer marken att läcka. Naturliga processer i jorden medför att vattenlösliga näringsämnen frisätts hela tiden. Ett nederbördsrikt klimat, som det skandinaviska, medför att regn och snösmältning tar med sig näringen genom marken och vidare via vattendragen till haven. Detta gav ett naturligt läckage om 60 000 ton kväve och 2 000 ton fosfor till haven 2009, som främst kom från skogar, myrar och jordbruksmark.

En del försvinner på vägen


På väg till haven blir det en naturlig minskning av näringen i vattendragen. Lättlösliga kväveföreningar i vattnet omvandlas till vanligt luftkväve med hjälp av mikroorganismer och både fosfor och kväve bromsas upp och sedimenterar till botten av sjöar och vattendrag. En del av näringen tas upp av vattenväxter och annan växtlighet i strandkanter och våtmarker. Denna näringsminskning, även kallad retention, påverkas av hur vattendragen är utformade – om de är raka eller slingrande – och hur mycket våtmarker och sjöar det finns i landskapet. Vår påverkan på dessa faktorer, genom sjösänkningar, uträtning av vattendrag och utdikning, styr till viss del hur stor belastningen blir på haven. Den näring som når Östersjön medför en ökad produktion av växter och djur och en ändrad balans mellan alger, plankton och olika fiskarter, vilket leder till syrefria bottnar och fler algblomningar. Även utfiskningen bidrar till den ändrade balansen.

Odlingsmetoderna förändras


Intensiteten i odlingen liksom utlakningen ökade när jordbruket mekaniserades och mineralgödsel började produceras. Läckaget från jordbruket var som störst på 70-talet, men sedan 1986 har nationella åtgärdsprogram för att minska belastningen funnits. Dessa har inneburit regler om stallgödselhantering, skatt på mineralgödsel, gödslingsbegränsningar och rådgivningsinsatser, bland annat i projektet Greppa Näringen. Sedan EU-inträdet har även möjligheter till ekonomiskt stöd för olika typer av miljöskyddsåtgärder skapats, som fånggrödor, skyddszoner och anläggning av våtmarker. Fånggrödor och gräsbevuxna skyddszoner bidrar till att fosfor eller kväve fångas upp i växtligheten och inte når vattendragen, medan näringen tas om hand på flera sätt i våtmarker.

Läckaget från jordbruket minskar


Från 1985 till 1995 minskade utlakningen av kväve från jordbruket, före retention, med 25 procent och mellan 1995 och 2009 med ytterligare 12 procent. Jordbrukets ammoniakutsläpp minskade med 25 procent 1995-2009, tack vare täckta gödselbrunnar, större lagringskapacitet och förbättrad spridningsteknik för stallgödseln, men även ett minskat djurantal. Effekten av tidigare fosforgödsling dras vi fortfarande med, eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid. Därför dröjer det innan vi ser resultat av vidtagna åtgärder. Dock minskade fosforläckaget från jordbruket med nio procent mellan 1995 och 2009. Minskad djurproduktion, mindre gödsling och skyddszoner vid vattendrag påverkade fosforutsläppen mycket. Både fosfor- och kväve utnyttjas också allt mer effektivt, så att mer av näringen hamnar i de färdiga produkterna.
Jordbruksåtgärder som minskat kväveläckaget
Åtgärder som minskat fosforläckaget

Flera länders utsläpp göder


Nio länder gränsar mot Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt, som är de områden som drabbas mest av övergödningen. Sverige står för 19 procent av den årliga kvävetillförseln dit, och 13 procent av fosforn. Att kväveutsläppen är så pass stora beror mycket på vår långa kust där många vattendrag mynnar. En stor andel jordar som lätt läcker kväve finns också i områden med mycket nederbörd. Polen släpper ut mest, 24 procent av kvävet och 36 procent av fosforn. Orsaken till att så mycket kommer från Polen är bland annat en stor befolkning, 38 miljoner, en stor jordbruksareal och många djur. Tillförseln därifrån mynnar enbart i Egentliga Östersjön, där vi har de största problemen.

Östersjöplanen ger minskad belastning


För att komma tillrätta med övergödningen har länderna enats om en aktionsplan för Östersjön, där varje land fått krav på minskade kväve- och fosforutsläpp. Enligt preliminära uppgifter ska Sverige minska årsbelastningen med 21 000 ton kväve och 290 ton fosfor, sammanlagt från alla källor.
Kvävebelastning och behov av minskning
fosforbelastning och behov av minskning

Kontakt

Sidan senast uppdaterad:   2013-02-19