Jordbruksverket.se använder kakor (cookies) för att fungera på ett bra sätt. Här kan du läsa mer om hur vi använder kakor.
Jordbruksverkets startsida

Jordbruket och övergödningen av havet

Utsläpp av näring

Jordbruk ger näringsutlakning


Att jordbruk läcker näring beror främst på att vi odlar marken, för att vi behöver livsmedel, djurfoder och bioenergi. Jordbruksmark innehåller från början stora mängder kväve och fosfor och den omrörning i marken som odlingen medför, genom plöjning, harvning och sådd, gör att omsättningen i jorden ökar och näringsämnen frigörs. Gödslingen tillför sen mer vattenlösligt kväve och fosfor, som kan föras med regnen nedåt i marken. Det mesta tas upp av grödorna, men en del hamnar nedanför rotdjupet där den inte kan nås av växtrötterna. Den näringen förs istället vidare till grundvatten, diken och vattendrag och i slutänden hamnar den i haven.

Vad vi väljer att äta spelar roll


Kött- och mjölkproduktion ger större näringsförluster i relation till mängden näringsämnen i det färdiga livsmedlet, än vad växtproduktion gör, eftersom det blir ett extra förädlingsled. Bland annat kommer en stor del av jordbrukets ammoniakutsläpp, som bidrar till kvävenedfallet, från djurproduktionen. Vad vi väljer att konsumera har därför stor betydelse för mängden näring som förloras på vägen från jord till bord. Vi äter idag 40 procent mer proteiner än vi behöver och köttkonsumtionen ökar. Samtidigt behövs det betande djur i våra marker för att den biologiska mångfalden ska behållas. Många hotade djur- och växtarter är beroende av betad mark. Här krockar alltså miljömålet "Ingen övergödning" och miljömålet "Ett rikt odlingslandskap" som verkar för en ökad biologisk mångfald. All matproduktion innebär dock stora flöden av fosfor och kväve, och ger förluster på vägen. Skulle jordbruks-produktionen minska i Sverige kan det innebära att problemen istället flyttar utomlands.

Klimat och produktionsinriktning påverkar


Klimatet har en stor inverkan på hur mycket näring som läcker från jordbruket och variationen mellan åren är stor; ju mer nederbörd desto större utlakning. Ökade nederbördsmängder gör att mer jordmaterial och näring transporteras till haven med älvar och åar. Det kan då vara svårt att se effekterna av de åtgärder som görs för att minska läckagen.

Hur jordbruket bedrivs påverkar också. Att växtodlings- och djurgårdar koncentreras till olika delar av landet gör att stallgödseln inte finns där grödorna odlas. Istället köps mineralgödsel in till växtodlingen och foder köps in till mjölk- och köttdjuren. På så sätt bryts den naturliga kopplingen mellan växt- och djurproduktion. Det mesta av maten konsumeras sen i städerna, men fosforn och kvävet i avloppsslammet återförs inte till jordbruket. Det innebär att kretsloppet bryts.

Kväve och fosfor behöver cirkulera

All mark läcker

En del försvinner på vägen

Odlingsmetoderna förändras

Läckaget från jordbruket minskar

Flera länders utsläpp göder


Nio länder gränsar mot Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt, som är de områden som drabbas mest av övergödningen. Sverige står för 19 procent av den årliga kvävetillförseln dit, och 13 procent av fosforn. Att kväveutsläppen är så pass stora beror mycket på vår långa kust där många vattendrag mynnar. En stor andel jordar som lätt läcker kväve finns också i områden med mycket nederbörd. Polen släpper ut mest, 24 procent av kvävet och 36 procent av fosforn. Orsaken till att så mycket kommer från Polen är bland annat en stor befolkning, 38 miljoner, en stor jordbruksareal och många djur. Tillförseln därifrån mynnar enbart i Egentliga Östersjön, där vi har de största problemen.

Östersjöplanen ger minskad belastning

Kontakt