Kultur och historiska värden

Från mylla till mölla -

jordbruksmarkens natur- och kulturvärden

Den svenska jordbruksmarken har en lång historia som ännu idag påverkar hur vi lever. Gårdarna och byarna som växte fram hamnade nära den bästa jordbruksmarken. En del av dessa gårdar och byar är nu större städer, som alltså ligger där de ligger för att den bästa jordbruksmarken finns där.

De första åkrarna anlades genom så kallat svedjebruk. Askan från nedbrända buskar och träd gav näring till jorden. Efter två eller tre år försämrades skörden och marken blev betesmark. För odling anlades ny mark genom svedjning. Jordbruket innebar att tillgången på mat blev mer förutsägbar. Dessutom kunde spannmål som vete och ris lagras i förråd, för att användas under vintersäsonger eller perioder av missväxt.

Fortfarande under 1800-talet byggde jordbruket i Sverige på självhushållning. Den ”agrara revolutionen” innebar dock stora förändringar i jordbruket och markägandet. Nya odlingstekniker, mekanisering och specialisering kom att prägla bygden. Ladugårdar, vindmöllor, gärdesgårdar och djurhägn blev en vanlig syn. Dessa kulturminnesmärken präglar fortfarande vårt landskap. Detsamma gäller de alléer som anlades när gårdar flyttade ut från byarna under 1800-talets första hälft. Samspelet mellan forntid och nutid i vår bebyggelsehistoria är ett svenskt särdrag.

Betesmarker, slåtterängar, stenmurar och öppna diken är exempel på skyddsvärda natur- och kulturvärden.  I jordbruksmarken finns också småbiotoper såsom alléer, åkerholmar, källor med omgivande våtmark och stenmurar. Här finns mängder av arter som riskerar att dö ut om markerna inte brukas och bevaras.

Månskensbonden, en ny typ av jordbrukare

Brukarna av den svenska åkermarken gör stora insatser för att bevara, vårda och utveckla de natur- och kulturvärden som finns i jordbruksmarken. Ofta kan man få stöd och hjälp från olika myndigheter i detta viktiga arbete. En ny typ av jordbrukare blir allt vanligare. Det kan vara personer som flyttar tillbaka till föräldragården, eller personer som söker värden på landsbygden som inte finns i staden. Man tar över släktgården, vill ha en bra uppväxtmiljö för sina barn eller så vill man ägna sig åt en hobby som är svår att utöva i staden, till exempel hästar eller får. Betande djur är en viktig faktor i vårt kulturlandskap.

Idag går det en grön våg genom samhället. Allt fler vill odla själva och vara något mer självförsörjande i en tillvaro som är allt annat än stationär. Bloggar, tidskrifter och sociala medier fylls av inspirerande bilder om ett annat sätt att leva, närmare naturen och närmare historien. En rostig hink, sliten trapp eller gammal trälår är mer än bara gammal materia, det rymmer föreställningar om tidigare generationer och tidigare sätt att leva. I denna trend ryms det småskaliga och att hushålla med resurser så som människan gjort i alla tider. Det i sig påverkar bruket av jordbruksmarken, som gått från småskalig till storskalig. Man ser där en trend vid sidan av att de små bruksenheterna läggs ner, nämligen att ännu mindre gårdar tillkommer. Dessutom är det inte ovanligt att de nya brukarna saknar agrar erfarenhet, på gott och ont.

Dessa nya jordbrukare är ofta intresserade av att bevara alla olika värden kopplade till gården. Det kan vara fornlämningar, mark som aldrig är brukad storskaligt eller miljöer där växt- och djurliv frodas. Därmed bidrar de i hög utsträckning till att jordbruksmarken bevaras och utvecklas. De är ett viktigt komplement till de större lantbruken.

Odlingslandskapets kulturvärden

Överallt i jordbrukslandskapet finns spår från tidigare bruk. Det kan vara åkerholmar eller odlingsrösen och det kan vara diken eller spår från linbearbetning. Dessa lämningar är viktiga för förståelsen av landskapet och berättar om en lång tradition av brukande. Det kontinuerliga bruket av jordbruksmarken har också ett värde i sig.

Odlingslandskap ser olika ut i olika delar av landet. I slättbygder är fälten stora och ofta rensade från både sten och åkerholmar. Ju längre in i skogsbygder man kommer, desto mer brutet blir landskapet. På sina ställen finns det fortfarande små åkrar kvar men de blir alltmer ovanliga. Att de är små till ytan, är en viktig del av vårt kulturarv. De bidrar till ett varierat landskap med bättre förutsättningar för växt- och djurliv. På detta sätt varierar det som är värdefullt och kulturhistoriskt intressant beroende på vilket landskap som betraktas.

Utöver själva brukandet har de många landskapselement som finns i och kring jordbruksmarken höga kulturhistoriska värden. Det rör sig om åkerholmar, odlingsrösen, fägator, rester från linframställning, diken, solitärträd och spår efter torp eller ännu äldre bosättningar. Många åkerlappar har namn som berättar om forna tiders hävd, tidigare ägare eller jordmånens beskaffenhet. Det faktum att ett och samma ställe brukats i generationer utgör ett särskilt kulturhistoriskt värde. Ju mer ett landskap kan berätta om historien, desto högre kulturhistoriskt värde har det. Alla dessa spår i landskapet är viktiga för förståelsen av landskapet.

Jordbruksmarken i sig är kulturhistoria

Bruket och hävden rymmer en kontinuitet, en historia och en berättelse som kanske sträcker sig över flera hundra år. Det är värt att bevara. Många jordbrukare tar hand om byggnader och åkerlappar som inte ger någon valuta för pengarna för att miljöerna är en del av vår gemensamma kulturhistoria – och deras egen. På många håll tas gårdar över inom familjen och det är lantbrukare som brukar samma jord som far- eller morföräldrar brukat. I förvaltandet av jorden och kulturarvet är första generationen lika viktig som den åttonde.

Där människor brukat i generationer finns spår från andra tider, andra brukningssätt och andra sätt att leva och bo. De landskap som blivit storskaliga eller uppslukats av staden har ofta raderat ut landskapselement och spår från tidigare odlingar. Här och var finns jordkällare eller åkerholmar kvar i det rationella jordbruket och det är inte sällan som ett torp eller gammalt hus finns bevarat i modernt stadslandskap, men spåren blir färre. De småbrutna jordbrukslandskap som undgått denna förändring är högst bevarandevärda då de blir alltmer ovanliga.

Text: Hushållningssällskapet Väst, juni 2015.

Bearbetning: Jordbruksverket.