Detaljer om SPS-avtalet

På denna sida kan du läsa mer om SPS-avtalets olika artiklar, alltifrån avtalets grundläggande principer till dess kontroll- och godkännandeprocedurer.
Genom länkarna till höger kan du läsa mer om vad avtalet innehåller och hur det fungerar i praktiken.

Vilka grundprinciper gäller?


SPS-avtalet utgår från att alla länder har rätt att vidta de åtgärder som de anser nödvändiga för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. För att detta inte ska vara ett frikort att införa vilka handelshinder som helst gäller några grundläggande principer:

Åtgärderna ska bygga på vetenskaplig grund


Alla åtgärder måste bygga på vetenskapliga principer. Detta betyder att det måste finnas tillräckligt vetenskapligt underlag som stöder åtgärden.

Åtgärderna får inte diskriminera


Avtalet förbjuder godtycklig eller orättfärdig diskriminering mellan länder med likartade förhållanden. Däremot innebär detta inte att alla länder måste ha samma importvillkor. Om det finns skäl för att behandla länder på olika sätt är det tillåtet.

Åtgärderna ska ha minsta möjliga effekt på handeln


Det räcker inte med att en skyddsåtgärd bygger på vetenskaplig grund eller inte är diskriminerande. Åtgärden får inte heller hindra handeln mer än nödvändigt för att uppnå legitima syften. Det är exempelvis inte tillåtet med ett importförbud om man kan uppnå tillräckligt skydd genom att kräva att produkterna behandlas på ett visst sätt.

Reglerna bör bygga på internationella standarder


Ländernas SPS-regler bör vara så lika varandra som möjligt. Det betyder att länderna helst ska tillämpa internationella standarder, riktlinjer eller rekommendationer när de utformar SPS-åtgärder som kan påverka handeln. En poäng med detta är att göra det lättare för andra länder att förstå och uppfylla kraven i importlandets regelverk.

Tre separata organ tar fram de internationella standarderna och riktlinjerna. Codex Alimentarius  hanterar livsmedel och foder, OIE (Världshälsoorganisationen för djurhälsa) hanterar djursjukdomar och IPPC (Internationella växtskyddskonventionen) hanterar växtskadegörare och växtsjukdomar.

Grundprincipen är att  ett land följer den internationella standarden och att dess regler samtidigt är förenliga med SPS-avtalet. Vill ett land införa striktare krav än den internationella standarden så är det tillåtet. Men man måste då kunna visa att man har vetenskapliga belägg för sina regler.

Ekvivalens


Med ekvivalens menar man att ett land erkänner andra länders kontroller som likvärdiga med sina egna. Kontrollerna behöver inte se exakt likadana ut för att de ska vara ekvivalenta. Huvudsaken är att de uppnår samma skyddsnivå.

Fördelen med ekvivalens är att länder kan anpassa sina SPS-åtgärder till nationella förhållanden. Samtidigt har de möjlighet att exportera till länder som tillämpar annorlunda regler.

När systemet fungerar finns ekonomiska vinster att göra. Importlandet måste kunna lita på att exportlandets kontroller och metoder verkligen ger lika bra skydd som de egna bestämmelserna. Ett sådant förtroende tar tid och resurser att bygga upp och kan dessutom komma att handla om invecklade tekniska frågor. Ekvivalens kan därför vara svårt att tillämpa i praktiken.

Man kan betrakta ekvivalens som motsatsen till harmonisering. Ekvivalens öppnar för olika SPS-åtgärder i olika länder medan harmonisering strävar efter att alla ska göra likadant.

Alla åtgärder måste bygga på riskanalys


Riskbedömning är ett av de centrala begreppen i SPS-avtalet. SPS-åtgärder som går längre än internationell standard, eller som det inte finns någon internationell standard för, måste bygga på en riskbedömning.

Avtalet ställer hårda krav på riskbedömningarna. Riskbedömningen måste vila på de vetenskapliga rön som finns. Andra faktorer som ska ingå i beräkningen är produktions- och kontrollmetoder, förekomsten av olika sjukdomar, miljöförhållanden och eventuell karantänsbehandling. Om människors liv och hälsa inte står på spel ska man dessutom beakta ekonomiska konsekvenser.

Riskanalysen ska vara konsekvent


Det räcker inte alltid med att en åtgärd vilar på  vetenskapligt underlag. Länderna är också skyldiga att bedöma olika risker på någorlunda samma sätt. Syftet med regeln är att länder exempelvis inte ska kunna vara mer tillåtande gentemot produkter man vill importera än när det gäller produkter man inte vill att inhemska producenter ska behöva konkurrera med.

Undantag från riskanalys om det vetenskapliga underlaget är otillräckligt


Det enda undantaget från kravet på riskbedömning är då det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Ett land har då rätt att vidta åtgärder baserat på det underlag som faktiskt finns. Den rätten är dock endast tillfällig. Landet är skyldigt att försöka få fram mer vetenskapligt underlag och se över sina regler efter en tid.

Handelsrestriktioner bör vara riktade regionalt


Regionalisering eller regionalt riktade handelsrestriktioner som motiveras exempelvis med risk för att sprida sjukdomar ska avse produkter från smittade regioner. Detta innebär att restriktionen inte avser produkter från hela det land eller den ländergrupp som regionen hör till. Poängen med detta är att inte begränsa handeln mer än nödvändigt. Detta fungerar om man kan avgränsa den smittade regionen ordentligt och exportlandets kontroller är så bra att importlandet kan lita på dem.

Regionalisering är en mycket viktig princip för EU. Många länder behandlar ofta EU som en enhet och inte som separata stater. Om regionaliseringen inte fungerar kan det exempelvis betyda att Sverige inte kan exportera sina produkter på grund av ett sjukdomsutbrott i Grekland. Ju fler länder som blir medlem i EU, desto viktigare blir principen.

Regionalisering är också en viktig princip för flera relativt välmående u-länder i Latinamerika. Världsdelen har en stor export av nötkött och samtidigt återkommande problem med mul- och klövsjuka.

Trots att frågan är viktig för flera regioner fungerar regionalisering inte alltid. Olika länder har ofta vitt skilda uppfattningar om hur man ska tillämpa kravet på regionalisering. Det är inte ovanligt att import stoppas från hela landet även om sjukdomsutbrottet är begränsat. Det kan också ta lång tid att få igång handeln efter det att regionen är smittfri igen.

Transparens ska gälla för ländernas regelverk


För att ett land ska kunna uppfylla ett annat lands regler måste det först veta hur reglerna ser ut. Därför innehåller SPS-avtalet bestämmelser om hur medlemmarna ska hålla varandra informerade om sina regelverk och förändringar i dessa. Reglerna består av flera viktiga delar.

Diskussioner i SPS-kommittén löser många problem


När länder är oeniga kan ett drabbat land ta upp frågan till diskussion i SPS-kommittén. Andra länder kan då ta del av frågan. Parterna kan också i samband med kommittémötena ha slutna samtal. Många problem kan på så sätt redas ut innan de får allvarliga konsekvenser för handeln.

Andra länder måste få tid att reagera på nya SPS-regler


Ett land som tänker införa regler som inte bygger på någon internationell standard ska meddela detta i god tid. Andra länder ska ha tid att kommentera reglerna och landet som tänker införa dem ska hinna ta hänsyn till de kommentarer som kommer in.

Alla länder ska ha en kontaktpunkt


Alla länder ska inrätta en kontaktpunkt dit andra länder kan vända sig med frågor och problem på SPS-området.

U-landsfrågor är en del av SPS-avtalet


Jordbruksprodukter är en viktig inkomstkälla för många u-länder. Ofta är jordbrukssektorn betydligt viktigare för u-länderna än den är för i-länderna. Importländernas krav på olika slags veterinära eller fytosanitära åtgärder försvårar u-ländernas export. Kraven kan vara godkända anläggningar eller status som fri från vissa sjukdomar. Kraven är ofta motiverade. Nackdelen är att u-länder kan bli utestängda från marknader som de annars skulle kunna exportera till.

U-länderna får tekniskt bistånd


Tekniskt bistånd ökar u-ländernas möjlighet att klara importkraven. Biståndet kan handla om allt från utbildning av tjänstemän till investeringar i laboratorier. SPS-avtalet uppmuntrar i-länderna att ge sådant bistånd men det finns inga tvingande regler om det.

U-länderna bör bli positivt särbehandlade


Positiv särbehandling av u-länderna är en vanlig regel i WTO-sammanhang. SPS-området är inget undantag. Det är ofta inte fråga om att tillåta mindre strikta smittskyddskrav på produkter från u-länder. U-ländernas exportmöjligheter är snarare en fråga för tekniskt bistånd. Istället handlar särbehandlingen oftast om att u-länderna inte behöver informera lika detaljerat om sina egna SPS-regler.

Det finns kontroll- och godkännandeprocedurer för SPS-åtgärderna


Större delen av SPS-avtalet handlar uttryckligen om olika SPS-åtgärder. En viktig fråga gäller hur man ska tillämpa dessa åtgärder. Huvudprincipen är att länderna ska hantera sina regelverk utan förseningar och utan att diskriminera importen.

Reglerna om kontroll- och godkännandeprocedurer har länge varit en förbisedd del av SPS-avtalet. Det märks bland annat på att det är svårt att hitta studier om detta. Däremot finns ett antal analyser och genomgångar av exempelvis regionalisering och harmonisering.

Sedan GMO-panelen fällde EU just för brott mot dessa regler kan de komma mer i fokus. Ett viktigt klarläggande i panelen var att en stor del av SPS-avtalet endast gäller åtgärder och inte olika tillämpningar av åtgärder. Samma utslag gjorde också klart att ett land inte kan komma undan sina skyldigheter genom att låta bli att fatta beslut. Detta gör att oskälig fördröjning kan bli ett begrepp som får mer uppmärksamhet i framtiden.

Sidan senast uppdaterad:   2009-08-11