Jordbruksverket.se använder kakor (cookies) för att fungera på ett bra sätt. Här kan du läsa mer om hur vi använder kakor.

Målet med den gemensamma fiskepolitiken

Målet med EU:s gemensamma fiskepolitik (GFP) är att främja hållbart fiske och vattenbruk i en sund marin miljö som kan stötta en ekonomiskt livskraftig näring genom att ge sysselsättning och möjligheter för kustsamhällen.

Det här slogs fast 2002 när de 15 nationer som då var med i EU reformerade den gemensamma fiskepolitiken. Förändringen innebar att miljön lyftes fram tydligare än tidigare. En så kallad försiktighetsprincip infördes för att skydda och bevara resurserna i havet och för att minimera fiskets påverkan på marina ekosystem.

Ny politik 2013


EU-kommissionen konstaterar att den nuvarande fiskepolitiken, trots goda föresatser, misslyckats inom flera områden. Sommaren 2011 presenterades ett reformförslag och en ny politik ska vara på plats 2013. Det pågående reformarbetet ska ge svar på frågorna:
  • Hur ska vi komma till rätta med överkapaciteten i fiskeflottan och överfisket?
  • På vilket sätt kan fiskepolitiken bidra till att skydda havsmiljön?
  • Hur kan vi minska fiskeflottans kapacitet och på samma gång hantera de negativa följderna för kustsamhällena?
  • Vilken roll ska vattenbruket spela inom fiskepolitiken?
  • Vilka åtgärder måste till för att ytterligare minska de fångster som kastas överbord?

EU:s fiskepolitik i korthet


Den nuvarande fiskepolitiken omfattar fyra områden:

1. Resurspolitik – för bevarande och för ansvarsfullt fiske


Varje år beslutar EU hur mycket fisk som får fiskas i EU:s vatten. Denna högsta tillåtna mängd kallas TAC (Total Alowable Catch). Den fördelas mellan medlemsstaterna enligt ett system med nationella kvoter. Det finns också regler för hur fiskeverktyg ska se ut. Vissa fiskbestånd hotas trots detta av utfiskning.

2. Fiske utanför EU:s vatten och avtal med länder utanför EU


Fångsterna i EU:s vatten räcker inte för att möta den efterfrågan som finns i EU:s medlemsländer. För att säkra tillgången till fisk har EU slutit avtal om fiskerättigheter med ett tjugotal länder. EU deltar också i flera fiskeorganisationer som förvaltar fisket på internationellt vatten.

3. Strukturpolitik – strukturen på fiskeflottan, beredningsindustrin och vattenbruk


EU strävar efter att minska fiskeflottans storlek och därmed anpassa fisket till de mängder fisk som finns. Varje land har fastställt ett nationellt program för fiskenäringen som syftar till att åstadkomma strukturförändringar. Programmen finansieras delvis av Europeiska fiskerifonden, EFF. Läs mer under rubriken Programmet för fiskenäringen till vänster.

4. Marknadspolitik – gemensam organisation av marknaden


EU:s marknadsordning för fisk syftar till att främja stabilitet på marknaden med hjälp av stöd till producentorganisationer och olika interventionsåtgärder. Dessutom inbegriper marknadsordningen regler för handelsnormer, konsumentinformation och handel med länder utanför EU.

Samma regler för fiskekontroll


Fisket inom EU kontrolleras enligt gemensamma regler. Varje land svarar för sina egna kontroller. I Sverige är det Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen som kontrollerar att svenska yrkesfiskare inte fiskar olagligt, använder otillåtna redskap eller fiskar mer än de får enligt den tilldelade kvoten. Mer information om fiskekontroll finns på Havs- och vattenmyndighetens webbplats.

Nationell och gemensam lagstiftning


EU:s gemensamma fiskepolitik reglerar fisket upp till 200 sjömil ut från EU-ländernas kuster. Medlemsländerna kan ha vissa egna regler för zonen upp till 12 sjömil från land. För den zonen och för fiske som inte är yrkesmässig kompletterar den nationella lagstiftningen EU:s gemensamma politik. I Sverige är detta reglerat genom fiskelagen.
Sidan senast uppdaterad:   2013-05-13