- Startsida
-
Djurhälsopersonal
-
Distriktsveterinärerna
-
Organisation
- Distriktsveterinärerna från 1700-1990-talet
- Distriktsveterinärerna
- Ditt ansvar som djurägare
- Behörighet att arbeta i djurens hälso- och sjukvård
- Du som arbetar i djurens hälso- och sjukvård
- Veterinära författningshandboken
- Djursjukdata
- Läkemedel för djur
- Djurskyddsdeklaration i grisbesättningar
- Anmälningsplikt för vissa djursjukdomar
- Epizootihandboken
- Officiell veterinär
- Tävlingsveterinär
- Gränskontrollveterinärer
- Avlägset boende
- Traces
- Information för hund- och kattveterinärer
Distriktsveterinärerna från 1700-1990-talet
Distriktsveterinärorganisationen och dess utveckling har en mycket lång tradition och är en synnerligen väsentlig del i svensk veterinärhistoria. Organisationsförändringar och utredningar har löpt som en röd tråd genom historien och har inneburit förändringar av administrativa system, finansieringsformer, stationeringsorter, distriktsgränser, journalsystem, vikariesystem, bemanning, taxor mm.
1700-talet var en period då Europa härjades av smittsamma farsoter bland våra husdjur. Man har beräknat att cirka 200 miljoner nötkreatur dog i boskapspest under detta århundrade. Detta var självfallet förödande för ländernas ekonomi och livsmedelsförsörjning. 1763 skickade staten ut tre stipendiater, däribland Peter Hernquist, till Frankrike för att studera veterinärmedicin. Förutom boskapspest härjade mjältbrand, rots, elakartad lungsjuka, rabies, med mera. Efter ett utbrott av en allvarlig och dödlig smittsam sjukdom bland hästarna på statsstuterierna Strömsholm och Kungsör fick Hernquist Gustaf III:s uppdrag att starta Veterinärinrättningen i Skara 1775. Under sin livstid fram till 1808 utbildade Hernquist 150 veterinärelever.
En begynnande utveckling av offentligt anställda veterinärer där en del av de färdiga veterinärerna sökte sig till krigsmakten, oftast med yrkesbeteckningen hovslagare. Veterinärerna slog sig därför ned på lämpliga platser i närheten av skvadroner och hade uppenbarligen viss praktik även på jordbrukets djur för att dryga ut den ringa lön de erhöll av staten. En del slog sig ned som praktiserande veterinärer och hade anställning och viss lön av socknar, härader, i vissa fall av olika bruk. De dåvarande kungliga hushållningssällskapen, som till huvudsakligen bildades i början av 1800-talet, bidrog i stor utsträckning till att organisera verksamheten. De så kallade. klockardistrikten var egentligen klockartjänster där klockarna också hade utbildning och utövade veterinäryrket inom sitt pastorat. Detta hängde samman med att Hernqvist i sin veterinärundervisning även utbildade eleverna till klockare för att de lättare skulle kunna klara sin försörjning. De utbildade veterinärerna har svår konkurrens av okunskap, kvacksalveri och så kallade kloka gummor. Under den första halvan av 1800-talet bildades veterinärdistrikt med veterinärer delvis avlönade av landsting, kommuner och hushållningssällskap.
1830 utgick en kunglig kungörelse att varje län skulle anställa minst en veterinär för att biträda provinsialläkarna med bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Syftet med kungörelsen var att få en rikstäckande spridning av veterinärer. Dessa veterinärer, som senare kom att bilda länsveterinärkåren, hade även vanlig praktik. Man insåg sannolikt fördelen av att kombinera praktik med officiella och offentliga uppdrag. Vid denna tid fanns uppskattningsvis högst tvåhundra veterinärer i landet.
Sannolikt tillkom det första praktikområde som kan anses likna senare statliga veterinärdistrikt. Detta sköttes av veterinärläkaren Nils Gustaf Héro i Smedjebacken genom ett avtal med Westra Bergslagens socknar. Avtalet innehåller den först kända veterinärtaxan och reglerade rättigheter och skyldigheter som var gångbara även vid förstatligandet av distriktsveterinärerna hundra år senare. Héro hade såväl grundlön som arvodesinkomster från förrättningar enligt en uppgjord taxa.
En särskild kommitté tillsattes för att utreda frågan om statliga bidrag till de praktiserande veterinärerna. 1874 tillsattes ytterligare en kommitté för samma fråga. I Svensk Veterinärmatrikel del II framgår när landets olika veterinärdistrikt fick statsbidrag vilket skedde i början av 1900-talet.
1877 utfärdade Kungl. Maj:t instruktion för läns-, distrikts- och andra civila veterinärer. Veterinärer i s.k. legaliserade distrikt förklarades för distriktsveterinärer med tjänstgöringsskyldighet och tjänstårsberäkning som meritfaktor vid statlig anställning. 1888 kom en ny instruktion.
1894 förordnades en veterinär som adjungerad ledamot i Medicinalstyrelsen att handlägga veterinära ärenden. 1897 ingick veterinär som föredragande i tuberkulosärenden. 1900 utnämndes det första veterinära medicinalrådet i medicinalstyrelsen. 1902 flyttades överseendet av länens veterinärväsende från respektive läns förste provinsialläkare till länsveterinärerna.
Svenska Distriktsveterinärföreningen bildades 1909 för att hantera fackliga frågor.
Efter långa utredningar blev distriktsveterinärerna landstingsanställda. I varje län inrättades en veterinärstyrelse att leda och övervaka det veterinära arbetet främst vad gällde epizootier och livsmedelshygien. Tuberkulosbekämpandet var nu i full gång.
1930 lämnade en utredning "Distriktsveterinärlönesakkunniga" förslag som ledde till riksdagsbeslut 1931 om förstatligande av distriktsveterinärerna vilket förverkligades 1934. Staten ville få ett fastare grepp om verksamheten samt få den likformad i hela landet. Detta bidrog i mycket stor utsträckning till den tradition och standard vi har i Sverige vad gäller smittskydd, sjukdomsbekämpande, djurskydd samt till att en riks- och dygnsomfattande veterinär service har kunnat erbjudas till en fastlagd taxa.
Kungl. Veterinärstyrelsen inrättades som ett centralt ämbetsverk för att handlägga alla veterinära frågor.
Kungl. Veterinärstyrelsen gav direktiv till distriktsveterinärerna att medverka i hälsovårdsnämnder främst för att vara sakkunniga vid handläggning av djurskyddsfrågor. Detta gav till effekt ett betydande engagemang av distriktsveterinärer i djurskyddsfrågor som dessförinnan hade varit av mer politiskt än veterinärt intresse.
Veterinärväsendeutredningen föreslog införande av flerveterinärdistrikt och uppbyggande av veterinärstationer. Utredningen tryckte på att tjänstgöringsskyldighet i första hand förelåg för lantbruksdjuren och att skyldighet att behandla sällskapsdjur endast förelåg om övriga åligganden medgav detta.
1972 upphörde Kungl. Veterinärstyrelsen och uppgifterna överfördes till Lantbruksstyrelsen resp. Livsmedelsverket.
Omorganisation distriktsveterinärväsendet och så kallade stordistrikt med flera veterinärer bildades för att joursystemet skulle kunna införas och för att underlätta rekrytering av distriktsveterinärer. I de flesta fall behöll veterinärerna sina gamla stationeringsorter. På några ställen bildades flerveterinärstationer.
Djurhälsoutredningen betänkande konstaterade att staten hade ett övergripande ansvar för djurens hälso- och sjukvård och att statens huvudmannaskap borde fortsätta. Utredningen föreslog ett tak på 390 anställda veterinärer och föreslog stimulansmedel för djurhälsofrämjande åtgärder så kallade profylaxmedel. Utredningen föreslog även medel för inrättande av flerveterinärstationer för att effektivisera arbetet och underlätta kompetensutveckling.
1982 innebar en förändrad distriktveterinärorganisation delfinansierad med djursjukvårdsavgifter. Staten inkasserade dessa avgifter av djurägaren via distriktsveterinären. Vikarier gavs fast anställning som regionvikarier. Omorganisationen och finansieringsform syftade till att betydligt minska den statliga kostnaden. Flerveterinärstationer etablerades i något större omfattning och på frivillig väg.
Lantbruksstyrelsen avvecklades och uppgifterna överfördes till det nyinrättade Jordbruksverket.
Bråkenhjelm gjorde en utredning betingat främst av att avregleringen i jordbruket ändrade underlaget för finansieringen av organisationen. Organisationens kostnader ansågs alltför höga trots tidigare insatta åtgärder. Utredningen hade direktiv att minska de statliga kostnaderna och föreslog en privatisering i södra delen av landet men lade inget förslag till lösning för den norra delen. I remisshanteringen gav Jordbruksverket förslag på alternativa möjligheter till minskade kostnader i en bibehållen rikstäckande organisation.
Södermanlands Kungliga Hushållningssällskaps Festskrift år 1915.
Artikel om hur distriktsveterinärorganisationen uppstod i Sörmland.
1700-talet
1700-talet var en period då Europa härjades av smittsamma farsoter bland våra husdjur. Man har beräknat att cirka 200 miljoner nötkreatur dog i boskapspest under detta århundrade. Detta var självfallet förödande för ländernas ekonomi och livsmedelsförsörjning. 1763 skickade staten ut tre stipendiater, däribland Peter Hernquist, till Frankrike för att studera veterinärmedicin. Förutom boskapspest härjade mjältbrand, rots, elakartad lungsjuka, rabies, med mera. Efter ett utbrott av en allvarlig och dödlig smittsam sjukdom bland hästarna på statsstuterierna Strömsholm och Kungsör fick Hernquist Gustaf III:s uppdrag att starta Veterinärinrättningen i Skara 1775. Under sin livstid fram till 1808 utbildade Hernquist 150 veterinärelever.
1800-talet
En begynnande utveckling av offentligt anställda veterinärer där en del av de färdiga veterinärerna sökte sig till krigsmakten, oftast med yrkesbeteckningen hovslagare. Veterinärerna slog sig därför ned på lämpliga platser i närheten av skvadroner och hade uppenbarligen viss praktik även på jordbrukets djur för att dryga ut den ringa lön de erhöll av staten. En del slog sig ned som praktiserande veterinärer och hade anställning och viss lön av socknar, härader, i vissa fall av olika bruk. De dåvarande kungliga hushållningssällskapen, som till huvudsakligen bildades i början av 1800-talet, bidrog i stor utsträckning till att organisera verksamheten. De så kallade. klockardistrikten var egentligen klockartjänster där klockarna också hade utbildning och utövade veterinäryrket inom sitt pastorat. Detta hängde samman med att Hernqvist i sin veterinärundervisning även utbildade eleverna till klockare för att de lättare skulle kunna klara sin försörjning. De utbildade veterinärerna har svår konkurrens av okunskap, kvacksalveri och så kallade kloka gummor. Under den första halvan av 1800-talet bildades veterinärdistrikt med veterinärer delvis avlönade av landsting, kommuner och hushållningssällskap.
1830
1830 utgick en kunglig kungörelse att varje län skulle anställa minst en veterinär för att biträda provinsialläkarna med bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Syftet med kungörelsen var att få en rikstäckande spridning av veterinärer. Dessa veterinärer, som senare kom att bilda länsveterinärkåren, hade även vanlig praktik. Man insåg sannolikt fördelen av att kombinera praktik med officiella och offentliga uppdrag. Vid denna tid fanns uppskattningsvis högst tvåhundra veterinärer i landet.
1833
Sannolikt tillkom det första praktikområde som kan anses likna senare statliga veterinärdistrikt. Detta sköttes av veterinärläkaren Nils Gustaf Héro i Smedjebacken genom ett avtal med Westra Bergslagens socknar. Avtalet innehåller den först kända veterinärtaxan och reglerade rättigheter och skyldigheter som var gångbara även vid förstatligandet av distriktsveterinärerna hundra år senare. Héro hade såväl grundlön som arvodesinkomster från förrättningar enligt en uppgjord taxa.
1863
En särskild kommitté tillsattes för att utreda frågan om statliga bidrag till de praktiserande veterinärerna. 1874 tillsattes ytterligare en kommitté för samma fråga. I Svensk Veterinärmatrikel del II framgår när landets olika veterinärdistrikt fick statsbidrag vilket skedde i början av 1900-talet.
1877
1877 utfärdade Kungl. Maj:t instruktion för läns-, distrikts- och andra civila veterinärer. Veterinärer i s.k. legaliserade distrikt förklarades för distriktsveterinärer med tjänstgöringsskyldighet och tjänstårsberäkning som meritfaktor vid statlig anställning. 1888 kom en ny instruktion.
1894
1894 förordnades en veterinär som adjungerad ledamot i Medicinalstyrelsen att handlägga veterinära ärenden. 1897 ingick veterinär som föredragande i tuberkulosärenden. 1900 utnämndes det första veterinära medicinalrådet i medicinalstyrelsen. 1902 flyttades överseendet av länens veterinärväsende från respektive läns förste provinsialläkare till länsveterinärerna.
1909
Svenska Distriktsveterinärföreningen bildades 1909 för att hantera fackliga frågor.
1912
Efter långa utredningar blev distriktsveterinärerna landstingsanställda. I varje län inrättades en veterinärstyrelse att leda och övervaka det veterinära arbetet främst vad gällde epizootier och livsmedelshygien. Tuberkulosbekämpandet var nu i full gång.
1930
1930 lämnade en utredning "Distriktsveterinärlönesakkunniga" förslag som ledde till riksdagsbeslut 1931 om förstatligande av distriktsveterinärerna vilket förverkligades 1934. Staten ville få ett fastare grepp om verksamheten samt få den likformad i hela landet. Detta bidrog i mycket stor utsträckning till den tradition och standard vi har i Sverige vad gäller smittskydd, sjukdomsbekämpande, djurskydd samt till att en riks- och dygnsomfattande veterinär service har kunnat erbjudas till en fastlagd taxa.
1947
Kungl. Veterinärstyrelsen inrättades som ett centralt ämbetsverk för att handlägga alla veterinära frågor.
1950-talet
Kungl. Veterinärstyrelsen gav direktiv till distriktsveterinärerna att medverka i hälsovårdsnämnder främst för att vara sakkunniga vid handläggning av djurskyddsfrågor. Detta gav till effekt ett betydande engagemang av distriktsveterinärer i djurskyddsfrågor som dessförinnan hade varit av mer politiskt än veterinärt intresse.
1971
Veterinärväsendeutredningen föreslog införande av flerveterinärdistrikt och uppbyggande av veterinärstationer. Utredningen tryckte på att tjänstgöringsskyldighet i första hand förelåg för lantbruksdjuren och att skyldighet att behandla sällskapsdjur endast förelåg om övriga åligganden medgav detta.
1972
1972 upphörde Kungl. Veterinärstyrelsen och uppgifterna överfördes till Lantbruksstyrelsen resp. Livsmedelsverket.
1974
Omorganisation distriktsveterinärväsendet och så kallade stordistrikt med flera veterinärer bildades för att joursystemet skulle kunna införas och för att underlätta rekrytering av distriktsveterinärer. I de flesta fall behöll veterinärerna sina gamla stationeringsorter. På några ställen bildades flerveterinärstationer.
1981
Djurhälsoutredningen betänkande konstaterade att staten hade ett övergripande ansvar för djurens hälso- och sjukvård och att statens huvudmannaskap borde fortsätta. Utredningen föreslog ett tak på 390 anställda veterinärer och föreslog stimulansmedel för djurhälsofrämjande åtgärder så kallade profylaxmedel. Utredningen föreslog även medel för inrättande av flerveterinärstationer för att effektivisera arbetet och underlätta kompetensutveckling.
1982
1982 innebar en förändrad distriktveterinärorganisation delfinansierad med djursjukvårdsavgifter. Staten inkasserade dessa avgifter av djurägaren via distriktsveterinären. Vikarier gavs fast anställning som regionvikarier. Omorganisationen och finansieringsform syftade till att betydligt minska den statliga kostnaden. Flerveterinärstationer etablerades i något större omfattning och på frivillig väg.
1991
Lantbruksstyrelsen avvecklades och uppgifterna överfördes till det nyinrättade Jordbruksverket.
1993
Bråkenhjelm gjorde en utredning betingat främst av att avregleringen i jordbruket ändrade underlaget för finansieringen av organisationen. Organisationens kostnader ansågs alltför höga trots tidigare insatta åtgärder. Utredningen hade direktiv att minska de statliga kostnaderna och föreslog en privatisering i södra delen av landet men lade inget förslag till lösning för den norra delen. I remisshanteringen gav Jordbruksverket förslag på alternativa möjligheter till minskade kostnader i en bibehållen rikstäckande organisation.
Källor
Södermanlands Kungliga Hushållningssällskaps Festskrift år 1915.
Artikel om hur distriktsveterinärorganisationen uppstod i Sörmland.
Distriktsveterinärorganisationen - en statlig angelägenhet?
Nils-Olov Hellgren. Artikel i Svensk veterinärtidning 1993, volym 45, nr 1.
Nils Gustaf Héro. Veterinär - Industriman - Stordonator.
Gunnar Fogdegård. Veterinärhistoriska Muséet i Skara. Meddelande nr 31. Skara 1995.
Svensk Biografisk Veterinärmatrikel del I 1999 och del II 2001.
Med tillägg om offentliga veterinära tjänster, länsvis i kronologisk ordning.
Svenska Distriktsveterinärföreningen 1909-1999, del 1-2.
Nils-Olov Hellgren. Artiklar i Svensk veterinärtidning 2001 volym 53, nr 4-5.
Veterinärhistoriska Muséet i Skara.
Personligt meddelande. Lars Garmer , intendent, september 2003.
Djurskyddshistoria.
Personligt meddelande. Gunnar Fogdegård, före detta länsveterinär, september 2003.
För kompletterande veterinärhistoria, samlingar och dokument hänvisar vi till:
Veterinärhistoriska Muséet i Skara
Postadress: Box 234, 532 23 Skara
Besök och utställning: 200 meter norr domkyrkotornen vid djursjukhuset.
Intendent Lars Garmer tel. 0511-67247. E-postadress: vetmus@slu.se
Kontakt
Skicka e-post: Distriktsveterinar
för allmänna frågor eller synpunkter om distriktsveterinärerna. Ring telefonnummer 036-15 60 09 för frågor om din veterinärfaktura.
Kontakta din mottagning under rubriken Här finns vi,
för tidsbokning, återbud, prisuppgifter eller rådgivning.
Kontakta din mottagning under rubriken Här finns vi,
för tidsbokning, återbud, prisuppgifter eller rådgivning.
Sidan senast uppdaterad: 2009-09-15
