Jordbruksverket.se använder kakor (cookies) för att fungera på ett bra sätt. Här kan du läsa mer om hur vi använder kakor.

Beskrivning av bisjukdomar

Såväl biyngel som fullbildade bin är utsatta för sjukdomar och skadedjur av olika slag. Dessa kan orsakas av bakterier, svampar, virus, encelliga djur eller kvalster men kan också bero på störningar i ämnesomsättningen. Vissa av åkommorna är relativt ofarliga, men många kan i hög grad försvaga eller fullständigt förstöra bisamhället.

Tre sjukdomar anses vara så allvarliga att deras bekämpning regleras i lagstiftningen:

  • amerikansk yngelröta (Paenibacillus larvae)
  • varroakvalster (Varroa destructor)
  • trakékvalster (Acarapis woodi).

Amerikansk yngelröta


Amerikansk yngelröta kallas också nymfpest, elakartad yngelröta, täckt yngelröta och täckt bipest. Sjukdomen kan orsaka betydande förluster för biodlaren.

Utbredning i Sverige


Amerikansk yngelröta förekommer mer eller mindre allmänt i Götaland och Svealand. I Norrland förekommer den endast lokalt.

Förekomsten av amerikansk yngelröta har minskat drastiskt under andra halvan av 1900-talet i Sverige, tack vare det stränga bekämpningsprogrammet. Under senare år har det dock skett en ökning igen, främst i sydligaste Sverige. Det är inte klarlagt vad ökningen beror på.

Symptom på yngelröta


Tecken på yngelröta är att cellocken sjunker in och blir mörkfärgade. Bina gör ofta hål och revor i cellocken under sina försök att avlägsna de döda larverna. Om cellocken avlägsnas från sjuka celler, kan man se larvresterna som en brun, kletig massa. Denna kan med hjälp av en trästicka dras ut i ganska långa trådar. Så småningom torkar larvmassan ihop till en tunn, knappt synlig, lite knottrig skorpa, som sitter hårt fast vid cellväggen. Det döda ynglet avger en karakteristisk, ganska motbjudande lukt, som kan sägas påminna om ruttet djurlim, fotsvett eller vissa ostsorter.

Locken över celler där larven dött av amerikansk yngelröta försvinner ofta inte helt. Det är därför ganska lätt att spåra sjukdomen genom att granska vaxkakorna när yngelsättningen avslutats på hösten. Cellocken kan emellertid ha blivit kvar även av annan anledning och därför måste man alltid undersöka om yngelresterna i de celler som har locken kvar visar den karakteristiska sjukdomsbilden.

Bekämpning


Amerikansk yngelröta bekämpas i första hand av den ansvariga bitillsynsmannen, genom att angripna bisamhällen destrueras och bikuporna bränns upp eller smittrenas.

Smittämnet är mycket motståndskraftigt mot värme, kyla och desinfektionsmedel. Det kan hålla sig vid liv i honung, skattlådeväggar och gamla vaxbyggen i många år, och dessa kan därför utgöra farliga smitthärdar. Det finns belägg för att smittämnen överlevt i åttio år.
 

Sjukdomens förlopp


Amerikansk yngelröta orsakas av en sporbildande bakterie, Paenibacillus larvae. Dess sporer, som utgör det egentliga smittämnet, kommer med fodret in i bilarvens tarmkanal. Om larven är 1-2 dygn gammal och infektionsmängden stor, kan sporerna snabbt gro ut till stavformade bakterier. De förökar sig hastigt och sprider sig i hela larven. På mycket kort tid dukar den under. Ringlarver som dödats av yngelröta avlägsnas av bina praktiskt taget spårlöst.

Vid lägre infektionsgrad lyckas den unga larven ofta helt avvärja angreppet och förblir frisk. Men det kan också inträffa att sporerna gror ut till bakterier, som emellertid inte förökar sig nämnvärt i det skedet. Larven utvecklas därför till synes helt normalt. Då den övergår från sträcklarv till förpuppa och dess cell i samband därmed täcks, börjar emellertid en explosionsartad förökning av bakterierna, som på mycket kort tid dödar larven och omvandlar den till en ruttnande seg massa. De stavformade bakterierna förvandlas i samband med detta till sporer, som lätt sprids till friska larver via ungbin som försöker avlägsna de sporbemängda yngelresterna. Resterna efter en enda död förpuppa beräknas innehålla ca 2,5 miljarder sporer.

Om sjukdomen fått fäste i ett bisamhälle kommer detta troligen att dö ut helt så småningom, eftersom nyrekryteringen av bin hämmas. Det händer dock att ett bisamhälle kan visa tecken på sjukdomen och sedan tillfriskna, och förbli friskt under en lång period.

Varroakvalster


Varroakvalstret finns på alla kontinenter där det odlas bin, och i Europa har bara Irland undgått dess angrepp. I Sverige påträffades varroakvalster på Gotland 1987, och på fastlandet våren 1991. I båda fallen rörde det sig om etablerade angrepp som funnits i bigårdarna ett antal år innan de upptäcktes.

Utbredning i Sverige

Varroakvalstret sprider sig sakta norrut genom Sverige och har nått Värmlands län samt delar av Dalarna och Gävleborg. Det kommer också in österifrån, och har där nått Haparanda och delar av Övertorneås kommun. Sverige är indelat i zoner beroende på hur troligt det är att varroa förekommer inom området.
  • Zon 1: smittade områden
  • Zon 2: misstänkt smittade områden
  • Zon 3: skyddsområde som troligen inte är smittat
Zonerna uppdateras i takt med att smittläget ändras.

Symptom på varroa


Symtomen märks oftast först tre till fyra år efter det första angreppet. Missbildade bin och bin som inte kan flyga visar sig på flustret, och man kan också hitta puppor som dött till följd av varroanymfernas utsugning och sedan släpats ut av bina. Genombitna cellock och ett oregelbundet yngelläge med många tomma celler är andra tecken på vad som skett. Kvalster på de vuxna bina är svåra att upptäcka. Om parasiternas antal är mycket stort, kan man händelsevis få se någon av dem på ett ambi.

Bekämpning av varroakvalster


Varroakvalstret är svårbekämpat, men i de flesta fall finns det möjligheter att rädda ett angripet samhälle och ge det en godtagbar produktionsförmåga.

Kvalstret kan bekämpas med biotekniska åtgärder eller med kemiska medel. Det bästa resultatet uppnås om olika metoder kombineras.

En biotekniska åtgärd är utskärning av drönaryngel. Eftersom varroakvalstret hellre angriper drönaryngel än arbetaryngel kan man hålla nere kvalstertillväxten genom att skära ut drönarynglen under den tid då dessa produceras. Metoden fungerar bäst i samhällen med små eller måttliga angrepp.

Spärrboxmetoden – en av flera biotekniska åtgärder


En annan bioteknisk åtgärd är den så kallade spärrboxmetoden. Vid användande av spärrboxmetoden spärras drottningen på en ram i tre på varandra följande steg. Därefter avlägsnas de ramar där drottningen lagt ägg, innan bina kryper ut. Det första ingreppet görs första till andra veckan i juni, då drottningen placeras på en utbyggd ram i spärrboxen som hängs in i samhället.

Det andra ingreppet sker efter nio dygn och då byts ramen i spärrboxen ut mot en ny där drottningen nu får gå. Den första ramen, där ynglet har börjat täckas, hängs utanför boxen. Observera att alla drottningceller måste avlägsnas. Efter ytterligare nio dygn avlägsnas den första fångstramen ur samhället, den andra hängs utanför spärrboxen och drottningen får gå på den tredje ramen i boxen. Det fjärde ingreppet görs nio dygn senare då den andra fångstramen av-lägsnas ur samhället och drottningen släpps fri i samhället. Fångstram nummer tre får sitta kvar i spärrboxen för att täckas av bina.

Efter nio dygn är det dags för det femte ingreppet då spärrboxen och den tredje fångstramen avlägsnas. Fångstramarna innehåller nu yngel som är angripna av kvalster. De måste därför antingen brännas, frysas eller behandlas med myrsyra för att kvalstren skall förintas. Behandlingen är relativt arbetsam och detta begränsar användbarheten i större biodlingar.
   
Myrsyra och mjölksyra används också vid varroabekämpning. Myrsyra och mjölksyra förekommer naturligt i honung, och de halter som kan hittas efter en behandling ligger inom de gränser som är normala. En annan fördel med myrsyra är att det är det enda medel som har effekt på kvalstren i det täckta ynglet. Behandlingen kan kombineras med spärrbox.
 

Varroakvalstrets biologi


Varroakvalstret är ett spindeldjur och har därför åtta ben. Det har samma rödbruna färg som bilusen (Braula coeca), och kan förväxlas med denna. Bilusen är dock en insekt och har bara sex ben. Kvalstret är ca 1,7 mm brett och 1,3 mm långt. Bilusen har ungefär samma storlek men är mera långsmal.

Det är endast honor av kvalstret som påträffas på de vuxna bina. De transporteras med ambina till yngelcellerna och flyttar till larverna när dessa matas. För att producera avkomma måste kvalstret ha tillgång till biyngel. Honan föredrar drönaryngel framför arbetaryngel, och söker sig till en larv som snart skall täckas av bina. Äggläggningen börjar omkring två dygn efter att cellen täckts. Sedan lägger honan ägg med c:a 30-36 timmars intervall. Det första ägget utvecklas normalt till en hanne och de därpå följande till honor. Varroaynglets utvecklingstid är omkring sex dygn, vilket betyder att biynglets täckningstid är en begränsande faktor för varroapopulationens tillväxt.

Kvalsterlarverna (nymferna) livnär sig genom att suga hemolymfa ur biynglet, som därigenom skadas. När flera kvalsterhonor går ner i samma cell blir skadorna ofta så allvarliga att individer med förkrympta vingar eller andra missbildningar uppstår. De färdiga kvalsterhannarna har förkrympta mundelar och dör därför snart, men parar sig dessförinnan med de honor som utvecklats i samma cell. Honorna följer med värdbiet då det lämnar sin cell och förflyttar sig sedan aktivt till andra bin. De lever ungefär två månader på sommaren och sju månader på vintern.

Varroakvalstrens förökning och spridning


Varroakvalstren förökar sig snabbt, och deras antal i ett bisamhälle kan tiofaldigas på ett år. Trots detta tar det tre eller fyra år innan kvalstren blivit så många att bisamhället skadas och visar tydliga tecken på svaghet. Om ingenting görs i det skedet kommer bisamhället att dö efter ytterligare något år.

Genom binas naturliga beteende sprids varroakvalstret ständigt till nya bisamhällen. Den naturliga utbredningshastigheten är ungefär fem kilometer om året. Genom mänskliga åtgärder, som exempelvis handel med drottningar och långväga transporter av bin, har parasiten fått en global utbredning, som kan betecknas som explosionsartad. Reglerna om import och förflyttning av bin är till för att minska den mänskliga spridningen av kvalstret.

Trakékvalster


Trakékvalster är ett mikroskopiskt spindeldjur, Acarapis woodi, som lever inne i binas andningsrör i mellankroppen.

Utbredning


Kvalstret har hittills inte observerats i Sverige, men det förekommer bland annat på den europeiska kontinenten och i Storbritannien. 1991 konstaterades trakékvalster i Danmark och Finland. I april 2002 hittades trakékvalster i Norge.

Symptom


Symptom på trakékvalster syns i första hand på våren efter rensningsflygningen. Marken framför kuporna kan då vara täckt av krypande och hoppande bin som inte kan flyga. Liknande symptom förekommer emellertid även vid andra bisjukdomar. För att fastställa om det är trakékvalster eller inte krävs en mikroskopisk undersökning.

Spridning


Trakékvalstret sprids endast med levande bin, alltså inte genom vaxbygget och ynglet. Ett av syftena med bestämmelserna för import av levande bin är att förhindra att trakékvalstret kommer in i Sverige.
Sidan senast uppdaterad:   2011-11-11